Moldau och Servien skall upphöra och att de privilegier, som af sultanen blifvit tilldelade dessa af honom beroende provinser, i kraft af ett med höga Porten afslutadt fördrag, ställas under makternas gemensamma garanti. 2) Att skeppsfarten vid Donaus mynningar befrias från hvarje hinder och underkastas tillämpningen af de grundsatser, som biifvit uppställda af Wienerkongressen. 3) Att fördraget af den 13 Juli 1841 revideras af de höga kontraherande parterna i den europeiska jemnvigtens intresse och i det syfte att ryska makten i Svarta hafvet inskränkes; 4) Att ingen makt tager i anspråk rätten att utöfva ett officielt protektorat öfver den höga Portens undersåter, till hvilken ritus de än må höra, utan att Frankrike, Österrike, Storbritannien, Preussen och Ryssland lemna hvarandra sitt ömsesidiga bistånd, för att genom den ottomaniska regeringens initiativ vinna bekräftelse och afseende på de olika kristna trossamhällenas religiösa privilegier och för att i deras trosförvandters ömsesidiga intresse begagna de af H. M. sultanen tillkännagifna höghjertade afsigter, utan att deraf nägon slags kränkning må uppstå för hans kronas värdighet och oberoende. Man finner som sagdt lätt skillnaden emellan den franska oeh den ryska uppfattningen. Ryssland vill icke att dess protektorat öfver Donaufurstendömena skall upphöra, det vill dela det med de andra makterna ; men då det skulle utöfvas på grund af de mellan Porten och Ryssland afslutade fördrag, är det lätt att. finna hvilken andel skulle tillfalla Ryssland, isynnerhet då man tänker på landets slavisktgrekiska befolkning och de rättigheter samt det inflytande som Ryssland till följd deraf alltid måste anse naturliga. Hvad revisionen af fördragen angår, så afviker den ryska formuleringen af denna punkt alldeles från vestmakternas; Ryssland vill mycket gerna ha de fördrag upphäfda, genom hvilka det hindras att passera Dardanellerna och komma in i Medelhafvet. Rörande frågan om ryska maktens inskränkande i Svarta hafvet yttras beipligt nog ingenting. SIE underrättelser man för öfrigt har från Petersburg äro icke särdeles egnade att ingifva den tanken att man der skulle kommit på fredliga tankar. Det berättas tvertom att kejsar Nicolaus yttrat till en fremmande diplomat, att först då han uppof.rat sin sista division skall han tänka på fred, och att det är honom alldeles enahanda om man uppställer fyra, sex eller huru många garantipunkter som helst.