Aftonbladet – 12 december 1854, sida 2

min svaga hjerna; ett älskadt men förfärligt spöke satte sig alltid vid min hufvudgärd. Jag tyckte under yrseln att Marioula med en dolk i handen vakade öfver mig med en outsläcklig nyfikenhet och färdig att döda mig vid första anklagande ord, som jag kunde fälla. Det var endast en feberdröm. Emellertid fann jag, då jag började återfå krafter och sans, fästad vid min hals en bit groft papper, hoplagdt på ett eget sätt och innehållande kabbalistiska tecken. Marioula berättade mig sedan, att hon en natt gifvit mig denna amulett, på hvilken hennes far gjort oemotståndliga magiska besvärjelser. Hon tillskref detta trolleri mitt tillfrisknande. För öfrigt sökte hon icke att få se mig. Jag sjelf, som var krossad af sinnesrörelse och sjukdom, förblef så länge som möjligt konvalescent för att slippa se någon oci för att slippa tänka på något. Det var en hvardagshändelse som återkallade mig till verkligheten. . Tjenstefolket och de I:fegna, som icke upptäckt min passion för Marioula, trodde att jag skulle åter förgätta henne i samma ställning som de ansra zigenerskorna, och tillfölje deraf behandlade de henne, såsom van igen menniskor behandla fallna storheter. Jag erfor eu dag att hon blifvit svårt förorättad, och jag lät straffa förolämparen på ett sätt, som förrådde mina känslor. Vreden återskänkte mig åt kärleken Selan glömde jag all försigtighet, Hvarföre skulle jag trö:ta er med berättelsen om dårskaper som alltid äro sig lika? Detta lefnadssätt fortfor två år. Ni kan förstå hvilken skandal det blef? Theodor, som före min onkels död vistades hos sina föräldrar i Bessarabien, kom för att trösta mig. Hans missnöje var det hårdaste prof för mig. Jag hade styrka eller svagnet nog att trotsa det. Vi skiljdes som ovänner, åtminstone till u!:seendet;