Aftonbladet – 12 december 1854, sida 2

skarpa parfymer, och ni har gåttut tung och nästan raglande. Med hvilken njutning har ni icke då inandats den friska morgonluften. Vid hvarje ren vindflägt tyckte ni er få liksom nytt lif. Just detsamma erfor jag bredvid Sofi. Jag trodde mig icke kunna tillbringa en dag tillsammans med henne, och jag hade svårt att lemna henne efter en veckas förlopp. Alltsom jag nalkades Doulgesti kände jag mig åter fattad af en mindre ren och häftigare infytelse. Jag dref på hästarnes galopp. Då jag stigit ur åkdonet, skyndade jag till Marioulas kammare; hon var icke der. Jag frågade domestikerna; de svarade mig icke. Jag befarade att få erfara någon förfärlig nyhet. Slutligen kom Theodor, som jag icke väntade få se hos mig. Mod sade han och räckte mig handen, du har en vän qvar. Marioula !,.. är hon död? Han skakade på bufvudet, utan att vidare EVara. Hon har då flytt? Nej det är omöjligt. Jag vet huru hon älskade mig; hon har icke flytt, nej! bon har icke kunnat bedraga migl Stackars vän! Du är tjugotre år, du har varit ute i verlden, och du vet icke huru falsk qvinnan är. Det är två dagar sen jag kom bit i tanke att träffa dig. Du var ännu qvari Agapia, och under denna tid har den vackra slafvinnan försvunnit med... ja med den vackra kusken af hennes stam, hvars rygg du och din onkel mer än en gång låtit traktera med piskan. Du må hoppa af vrede och gråta af blygsel, så är det icke destomindre sannt, att den, som du gifvit ditt hjerta, som du kanske skulle ha gifvit ditt namn, har försvunnit med en af dina kuskar. Der ser du hvad det vill säga att gifva sitt hjerta åt dessa schakaler; de göra deraf endast slarfvor. Jag frågade husets folk; det var omöjligt