Aftonbladet – 12 december 1854, sida 2

Vår hetmsin, hvars förste adjutant jag är, har förklarat att han icke kan vara utan mig. Här finnes ingen mer än du, som jag kan anmoda vara 1 mitt ställe; vägrar du? Men, jag vet vnrkligen icke ...s Det vill säga du vägrar.n Nej, men . . . Vi tala ej vidare derom. Du skulle ha gjort mig en stor tjenst, och min tant också. Det var en affär på två eller tre dagar på sin höjd. Jag trodde att du skulle ha gjort detta för mig. Du är således alltjemt ond på mig?, Jag! utropade jag och tryckte hans hand; skulle väl vi kunva på allvar bli ovänner? Aldrig. Låtora oss resa, det vill säga, jag skall resa till Agapia. Nå det var då en liten vacker uppoffring! att resa med två unga behagliga damer!... A propos, försök icke kurtisera den yngsta; det är min fästmö. Hvad beträffar den äldre. så har du öppen fullmakt. Och för tusan! Sofi är skön, älskvärd och rik. Jeg vet väl att förmögenheten ingenting betyder för dig, som sjunker ned i dukater; men äfven utan förmögenhet skulle Sofi vara ett förträffligt parti. Denna resa, som i början förekommit såsom ett besvär, blef ganska angenäm. Soi var verkligen charmant. Hon hade en i vårt land ganska sällsynt skönhet; hon hade hvit hy, blondt hår och blå ögon; lång och smal, liflig, något litet spefull och alltid med ett leende på läpparne. Man andades i hennes grannskap lugn och glädje. Jag öfverlemmig nade mig med stort nöje åt denna lyckliga inflytelse. Ni har kanske tillbragt någon sommarnatt med att dricka, spela och röka. Ni har mot morgonen känt ert hufvud trött, er hjerna förvirrad och berusad af denna atmosfer, som varit uppfylld af varma ångor och i