Aftonbladet – 12 december 1854, sida 2

men på vår sista handtryckning, då vi lemnade hvarandra, kände vi att vänskapen ännu. fanns qvar inom oss, och attingenting kunde: utplåna den, Marioula var alltjemt min själs herrskarinna. Jag skulle förr dött än lemnat henne, och likväl kände jag stundom i afseende på! henne liksom hat, då jag tänkte på min ung1om, som hon förderfvade, och nutt lif, som hon för alltid bränmärkt. Ja, man skulle ha funnit hatet på djupet af mitt hjerta, såsom man påstår att man finner gift i rosenessence. Men hvad denna kärlek var berusande til! och med under dess samvetzqval ! Jag vet icke om ödet skall i hela min lefnad återskänka mig ett enda a? de ögonblick, som jag tillbragt hos Marioula, glömmande hela verldenoch mig sjelf äfven. Det var en dröm, och . a ; uppvaknandet måste inträffa. Min onkel hade lemnat den gamle Johan i armod. Jag hade lyftat honom derur, men friheten son jag gaf honom begagnade han för att stryka trakten omkring, och hans väg ver klltid utmärkt af något tecken efter en olycksdag. Han hade sålunda blifvil en afallt bondfolk, och för att han icke ihjälslagen tio gånger om dagen hade n att tacka något litet mig, men mest sitt seende som trollkarl, hvilket gjorde de dj rfvaste rädda. En dag då han druckit sig rusig tillsams med en annan zigenare, en vandrande kom han i gräl med denne. Den idde bonom att vara tjuf och falsk ssa tillvitelser bade inga följder; I musi en på den-ideen att behovom att vederstyggligt spela fiol. iohan, som ville vara utmärkt på detta instrumest, upptog ganska illa detta skämt och fattade porslinsmuggen, hvarg innebåll han nyss tömt, samt slungade den mot hufvudet skyla