fr). Qvinnorna, åt hvilka man öfverlemnat en1 ) dast hushållet att styra, hafva i denna styt)relse ett system och en ordning, som i män: nernas förrättningar sällan visar sig. Af de få qvinnor, som man lemnat de högsta och vigtigaste förrättningar på jorden, styrandet af stater, hafva flera drottningar, jemnförelsevis mot mängden,utmärkt sig än konungar. Om man frågar Spaniorer, Engelsmän, Tyskar, Ryssar, hvilka stora regenter de haft i nyare ftider, så hafva de inga andra att uppräkna . än regentinnor: Isabella af Castilien, Elisabeth i England, Maria Theresia af Österrike och Peter den I:s jemlike, Catharina II. Huru kan man då efter sådana vittnesbörd, lika mycket från häfderna som från det husliga lifvet, framkomma med den satsen, att qvinnan icke erhållit egenskaper för att förestå sådana förrättningar i samhället; hvartill fordras ordning, omtanka, klokhet och ståndaktighet? Dessa vittnesbörd ådagalägga, att hon af naturen har dessa egenskaper i högre mån än mannen, fastän hon i samhället är utesluten från alla de förrättningar, der de erfordras, och avilka mannen högmodigt förbehållit för sig sjelf, liksom han förstode dem bäst. Man kan anse såsom ett factum, att qvinnoköaets behandling och den grad af hyllning ett folk detsamma egnar stå i det närmaste sammanhang med detta folks upplysning och bildning. Derföre se vi äfven i nyare tidehvarf qvinnokönet mest vara äradt och åtnjuta hyll ing hos de trenne folk, som stå högst i bildning, — om än denna bildning är riktad mot olika håll hos alla tre, — Engelsmän, Fransmän och Nordamerikanare. Hos alla dessa har qvinnan samma rätt att försörja sig som mannen. C. Svenska lagarne rörande qvinnokönet. Qvinnan var från begynnelsen i Sverge arflös. Hon kunde ingenting ärfva, ingenting förvärfva och ingenting ega. Hon skulle helt och hållet underhållas af mannen, i hvars våld hon antingen omedelhart eller medelbart var ställd. Birger Jarl stiftade lagarne för qvinnofrid och gaf döttrar half arfsrätt emot söner. Konung Oscar I gaf henne full arfsrätt genom lagen af den 19 Maj 1845. Men emellan dessa två regenter, emellan Birger Jarl och konung Oscar 1, ligger ett halft årtusende. Samma olikhet, som egde rum vid döttrars arf, egde äfven rum vid makars arf efter hvarandra, eller den så kallade giftorätten. Vid den ena makans dödsfall tog enklingen två tredjedelar, men enkan icke mer än en tredjedel i arf. Äfven denna orättvisa rättades genom k. brefvet af den 19 Maj 1845. Tillerkännandet af lika arfsrätt för döttrar och söner, äfvensom för enkor och enklingar, blef icke lag utan efter det häftigaste motstånd. Lagkommittens förslag år 1826 hade stadgat denna förändring. Men alla hofrätterna och högsta domstolen afstyrkte den. Vid 1828—1830 års riksdag blef den afslagen. Likaledes vid 1834 och 1840 års riksdagar. Vid 1844 års riksdag bekämpades den äfven, -hufvudsakligen på riddarhuset, och det var endast genom en kraftfull inverkan af regeringen, som densamma kunde blifva R. St. beslut. De skäl, som anfördes emot den lika arfsrätten af våra högsta lagkloka, voro icke juridiska, icke utgående ifrån rättsbegreppet, hvarifrån väl så högt ställda myndigheter hade bort utgå. Det frågades ieke om qvinnans rätt som menniska. Nej, de utgingo från politiska och statistiska skäl, hvilka ännu mera framträdde på riddarhuset, och med hvilkas vederläggning, såsom varande allt för obetydliga, vi ej skola sysselsätta oss. I svenska lagen uppräknas omyndige sålunda: öfvermagar , jungfrur och vanvettige. Arfd. 4: 7 — 6: 4. Emellan barn och dårhushjon; — se der den nordiska qvinnans plats, och ensamt den nordiska i hela det hyfsade Europa. vari består nu qvinnans omyndighet enligt svenska lagen? Den ogifta qvinnan får, ifven om hon hunnit till 40, 50 ärs ålder, ej pråda öfver,, d.v.s. disponera sin egen egendom, den egendom som hon ärft efter fadren. Svenska lagen rycker den ifrån henne isamma ögonblick fadren och derefter modren dör. Om en fader eller någon annan skulle vilja skänka henne med varm hand, eller testamentera henne efter sin död, en egendom, med vilkor att hon skulle få förvalta den sjelf huru hon behagade, och icke hafva förmyndare, så skulle detta vilkor vara olagligt och icke kunna verkställas, emedan hvarje ogift qvinna är omyndig och kan således eo pso ej sitt gods förvalta. På samma sätt om 10n genom egen sträfsamhet kunde förvärfva n summa penningar, så kan hon icke ens lå, konseqvent efter lagen, sjelf förvalta den. Iy hon är omyndig. Väl säges om omynlige ynglingar, Ä. B. 19: 1, att om han kan sjelf något förvärfva, ther må han sjelf råda; nen denna klausul är utesluten, när i fölande det talas om den ogifta qvinnan; och åsom hon ej kan räknas till omyndige yngingar, så är hon bokstafligen utesluten från lenna klausul. Och äfven om hon hade rätt tt förvalta af henne sjelf förvärfvadt gods, å vore detta omöjligt, emedan hon ej är nyndig och kan således icke göra någon aglig afhandling. : . Visserligen tillämpas icke lagen på detta ätt af domare, tro vi; men detta skeri trots f lagen, emedan motsatsen skulle göra lagen rimlig. Låtom oss nu dock antaga, att qvinnan ger rätt att disponera hvad hon sjelf förvärfat; då måste äfven följa, att hon borde få isponera hvad hon fått i gåfvor, således äfen hvad hon fått i arf, emedan hela grunen till arf är, att det är en supponerad, en örutsatt gåfva. Alltså vore en sådan lag, — m qvinnans oberättigande att disponera ett rf, men berättigande att disponera hvad hon jelf förvärfvat, eller henne blifvit skänkt, — n absurditet. Vi hafva underrättat oss hos utländningar mn nå Då mb RR 0 I RER -— LO OM PR pe DD s)