blefvo de synliga, förrän rök uppsteg i krökningen af dalen och en bomb kom hvinande öfver våra hufvuden och slog ned midt ibland värt folk som var sysselsatt att begrafva de ryska döda. Hvad skall man säga Jm sädant barbari? Hela hären är uppbragt derver.s : e . . . Qvinnans ställning i Sverige. (Ur det sist utkomna häftet af biskop Agardbs statistik). Redan om vi följa den heliga skapelseurkunden, finna vi att deruti förutsättes, att qvinnan utgör skapelsens ädlaste och fullkomligaste verk. Ty tingen och varelserna :skapades i den ordningen, — bekräftad gemom senare tiders geologiska undersökningar, — att det fullkomligare alltjemt framkom efter det ofullkomligare; och qvinnan skapades sist. Allt var, säger den heliga parablen, efter mannens skipelse godt; men då skaparen Jät alla varelserna, den ena efter den, ändra, framträda för mannen, befanns att det ännu felades något i skapelsens fullkomlizhet;, det var vinnar P iMen den högsta skönhet feltes i naturen; kronan feltes än i skapelsen. Allt det som skapades skapades utur något lägre. Mannen skapades utur det döda stoftet; qvinnan utur mannen, det redan lefvande. Qvinnan är således en förädling, en förfining, en sublimering af mannen. Allt detta är icke poesi. Betraktar mar (qvinnans egenskaper, dels fysiologiskt dels psykologiskt, så kan ej nekas, att hon icke blott till hela sin kroppsliga varelse, utan äfven till sin andliga, framställer sig såsom det finaste, renaste, lifligaste, känslofullaste och skönaste på jorden. Detta veka, fina, rena och känslofulla väsen hörer till hennes natur. Det visar sig öfverallt der ej samhällsförhållanden — genom uppfostran, genom hennes uteslutande från allt allvarligt, genom hennes sysselsättning med idel småsaker och nöjen — föraväft detsamma. Mannen låter henne, — liksom Herodias dotter — blott dansa för sig. Och sedan man gjort det, betjenar han sig deraf för att framställa henne såsom till själskrafter, till förstånd, skarpsinnighet, och drifi mannen underlägsen. Man har nemligen påstått och — i Sverge nemligen, icke annorstädes — påstår ännu, att hon icke är skicklig för annat i lifvet, än underordnade förrättningar, och att alla andra, — yttre och der sjelfständighet är af nöden, — endast böra besörjas af mannen. Detta är i alla afseenden falskt. Hvad som felas i fysisk styrka, ersättes hos henne i ihärdighet. Qvinnan är ihärdigare och, om vi så få säga, segare än mannen. Mannen dusar förr under för svårigheter än qvinnan, icke blott i andligt afseende, utan äfven i kroppsligt. Hon är, såsom vi förut sett, mindre dödlig än mannen, och det redan ifrån början af hennes lif. Hon utbärdar sjukdomar, plågor, bättre. Och Skaaren hade mätt hennes krafter, när han påade henne en af de svåraste plågor af alla, men som tillika skulle belöna henne med den ljufva känslan att vara moder. Hon känner äfven sinnessmärtan djupare än mannen, men hon bär den frommare och undergifnare. Hon kan göra offer, som mannen aldrig skulle kunna. All erfarenhet visar, att när omständigheterna tillåta henne att framträda i allvarliga förrättningar, äfven de största och högsta, visar hon mera snille, mera mod, mera skarpsinnighet, mera ståndaktighet än mannen. När mannen har förlorat mod och hopp, träder qvinnan fram och ingifver honom nytt. Det är derföre, som det heter i skapelseurkunden, att hon är skapad för att vara mannens hjelp. Historien har förvarat oss från forntiden namnen af Aspasia, idealet af qvin or, Corinna, Sappho, Erinna m. il. såsom de utmärktaste hos grekerna i snille. . Spartanskorna öfverträftad2 männerna i mod, i ibärdighet och fosterlandskärlek. Historien omtalar icke mindre än fyra stater af amazoner, som bestodo af stridbara qvinnor, hvilka behandlade männerna, såsom männerna i andra stater behandla qvinnorna, såsom obetydliga och icke skickliga att förestå offentliga göromål. Hos romrarne finna vi Veturia, som uppoff ade sin son för att rädda Rom; Porcia, Catos dotter och Bruti maka, som efter det förlorade slaget vid Filippi beslöt att dö, och dog med republiken; Cornelia, den äldre Scipios dotter och Gracchernes moder, den romerska qvinnans högsta mönster; Arria, som när hennes man tvekade att dö, stack dolken i sitt bröst, räckte den åt mannen och sade: non dolet, det gör icke ondt. . Man säger väl att dessa exempel tillhöra fordna tider, Men den nyare visar samma höghet hos qvinnan, — samma k:aft, samma framträdande när mannen öfvergifvit allt, — som i forntiden. När det ej fanns någon räddning mer för Frankrike, steg Jeanne dArc fram och räddade det. Hon var sä ren, så hög, så ofver allt mannens begrepp, att man trodde henne vara at djefvulen. — När i franska revolutionen alla män dukade sig ned för dess första minotaurus, — som hvarje dag fordrade menni kooffer, — Marat, — var det en qvinna, Charlotte Corday, också en jungfru, som ensam biand 15 millioner män hade mod rt befria Frankrike derifrån. Och när derefter alla män endast sökte gömma sig för evolutionens andra vilddjur, Robespierre, var det åter en qvinna, madame Zallien, sem förde sin tvekande mans arm emot detta odjurs oröst. Om sådana bragder af männer läsa vi ndast i uppdiktade sagor från dunkla tiders limma; af qvinnorne träda de fram som verkigheter i sjelfva vår egen förderfvade tid. Madame Roland var den sista, som ställde sig vid rodret af et sjunkande statsskeppet och sökte rädda det från skeppsbrottet. Ofverallt inder fransyska revolutionen var det qvinnorna som sökte med egen fara rädda de flyende männerna. När alla förtviflade om konungafamiljens räddning var madame Staöl den som sist uppgaf hoppet derom och uppgjorde en plan till dess flykt, hvilken mannen, ministern Montmorin icke vågade utföra, 4 2 mm; RET m—— -— J rr -—— — VF Ä seen MIA A TE fo —SR NR ÖRA, AN: GH AH HH Dm FM MD RR yr AR