Aftonbladet – 5 december 1854, sida 2

klara himlahvalf. Värmen var alltjemt tryckande, men i tröttheten som den förorsakade blandade sig ett slags vällust. Jag kände mig liksom nedsänkt i ett osynligt och obeskrifligt bad. Hvilande bakom min skärm af löf såg jag ej mera Pruthb, men jag hörde alltjemt det dofva och entoniga sorlet af dess vågor, som framflöto på sin bädd af gyttja. Mina tankar förlorade sig i flodens oändliga sorl eller utsväfvade, under inverkan af den brännande atmosferen, i drömmar. Tiden förflöt och ingenting erinrade mig om timmarnes flykt. Jag återkallades från dessa tankspridda drömmar genom ett ljud af röster. Jag höjde mig på armbågen och spejade försigtigt genom det gallerverk af qvistar, som dolde mig. Det var liksom om jag från en griljerad loge åsåg ett skådespel, hvilket förekom mig föga lugnande, ehuru de spelande blott voro två, och jag icke fattade ett ord af hvad de sade. Ungefär tjugo steg från mig och nästan vid flodstranden märkte jag en gammal tiggare och en ung flicka. Det var lätt att se det de voro zigenare. Tiggaren hade ett förfärligt utseende. Hans ansigtshud liknade ganska mycket lädret i gamla skodon, hvilka icke varit insmorda på sex månader; den gula färgen trängde genom den svarta, Dragen voro derefter. Hvad angår drägten så skulle hvarje beskrifning derpå vara otilla räcklig ; det fordrades en pensel för att åters oifva den. De frafisade och söndriga slarfvor, som ganska illa betäckte zigenarens ben och rygg, hade varit något slags byxor och väst, men de bibehöllo knappt ett tecken af den ursprungliga formen. pronene (Forts. följer.)