Aftonbladet – 5 december 1854, sida 1

utmed den uttorkade bäcken, betade får ett tort och dammigt gräs och skyndade stundom att slicka på ett stort block mineralsalt, under det tre berdar tigande rökte omkring grytan, hvari de kokade sin momoliga ). För att hfva denna enformiga trakt tänkte jag på den stora dram, som här uppspelats hundrafyratio år förut. Kanske hade ryssarne just. på denna sluttning blifvit hejdade på sitt återtåg. Denna okända bäck hade varit färgad af blod. Denna gyttjiga bottenreservoir hade kanske varit lifligt omtvistad. Men nu, hvem gifver nu akt på denna gamla tilldragelse? Turkarne glömma till och med sina segrar; ryssarne minnas icke mera sina nederlag. Säkert, sade jag till mig sjelf, är jag den ende här, som tänker på alla dessa saker. Kanske misstog jag mig, ty midt under mina reflexioner märkte jag i skuggan af en qvarn en person, sittande på en trädstubbe och försjunken i tankar, hvilka lätt kunde hafva samma föremål som mina, och hvilka tycktes vara ännu djupare än dessa. Den opåräknade kamraten, som ödet erbjöd rig i ödemarken, bar i stället för den allvarliga obeqväma nationaldrägten en elegant fransysk jagtkostym. Hans fötter hviladelikgiltigt på en präktig bössa; med armbågarne stödda mot knäna höll han ansigtet doldt i sina: händer. Ehuru jag blott såg denne tankfulle eller insomnade jägares ställning, tyckte jag dock, att han icke var mig obekant. Jag trodde mig till och med kunna gissa, att det var en-ung bojar, med hvilken jag gjort bekantskap 1 Jassy. Jag tvekade emellertid att störa hans grubbleri eller hans sömn för att skingra mina tvifvel och ämnade aflägsna mig, Jå ljudet af mina steg förmådde honom att nastigt vända ansigtet åt min sida. Ett ut) Tjock gröt af-majsmjöl, den hufvudsakiigaste oeh nästan enda födan för Moldaus: landtbefolkning.