Aftonbladet – 1 december 1854, sida 2

melleria tframryckte raskt generallöjtnant Sir George Catheart, som ansåg sig kunna åstadkomma ett starkt intryck om han nedgick i dalen och angrep fienden i flanken, med några kompanier af 68:de regementet, men då han fann att höjderna öfver honom helt och håilet voro i ryssarnes händer, så upptäckte han plötsligen, att han var omringad af en öfverlägsen styrka, och under det han sökte draga sitt folk tillbaka erhöll han ett dödligt sår, sedan kort förut äfven brigadgeneralen Torrens blifvit svårt sårad, under det han framförde 68:de regementet. Härpå fortfor slaget med oaflåtlig kraft och utan någon bestämnd framgäng; fienden uppförde emot vår linie icke blott alla sina fältpjeser, utan äfven pjeserna i verken framför fästningen och skeppskanonerna, ända tills eftermiddagen, då symtomer till fiendens tillbakavikande först visade sig; kort derefter blef hans återtäg allmänt, ehuru han icke inställde sin eld; man såg tunga massör retirera öfver Inkermanbron och tåga mot höjderna på andra sidan, qvarlemnande 5 eller 6000 döda och sårade på slagfältet sedan en stor mängd af de sednare redan förut blifvit undanskaffade. Alldrig har jag sett ett sådant skådespel, som detta slagfält erbjöd; dock vill jag ej uppehålla mig dervid. Sedan jag nu framställt för e. n. denna ofullständiga skildring af den ytterst svåra striden, äterstå ännu två pligter att uppfylla — den ena högst angenäm, den andra ytterst smärtsam för min känsla. Med största tillfredsställelse fäster jag e. n:s uppmärksamhet på de förenade truppernas lysande förhållande. Fransmän och engelsmän täflade med hvarandra att visa sin tapperhet och att ådagalägga en liflig hängifvenhet åt sin pligt, ehuru de hade att kämpa mot en oändligt öfverlägsen makt och i flera timmar voro utsatta för en ytterst mördande eld. Man bör ej förbise, att de dag efter dag sedan flera veckor varit underkastade ihärdigt arbete och att många af dem tillbragt föregående natten i löpgrafvarne. Jag vill icke försöka ingå på detaljerna af franska truppernas rörelser, befarande att jag icke rätt kan redogöra för dem, men jag är stolt öfver tillfället att kunna aflägga ett vittensbörd om deras tapperhet och kraftfulla tjenster och nedlägga min tribut af beundran för deras omedelbara anförares general Bosquets utmärkta förhållande, medan det tillika är i högsta grad angenämt för mig att tolka min djupa tacksamhet för det värderika bistånd jag erhållit af general en chef, general Canrobert, hvilken sjelf var närvarande på valplatsen och i fortfarande förbindelse med mig och hvars uppriktiga medverkan vid alla tillfällen jag icke kan nog prisa. E n. torde erinra sig, att han i slaget vid Alma blef sårad. Han blef d. 5 återigen särad, men jag hoppas att han icke länge skall känna verkningarne af såret. I ena ofördröjligen följande depesch skall jag uppgifva namnet pä de officerare, hvilkas tjenster kommit till min kunskap. Jag vill nu icke uppehålla posten för detta ändamål, men kan icke uppskjuta att omförmäla det beundransvärda förhållandet af generallöjtnanten sir Georg Browa, hvilken olyckligtvis fått ett skott i armen, men befinner sig väl; af h. k. b. hertigen af Cambridge, som synnerligen utmärkt sig, och generalmajoren Pennefather, befälhafvare för 2:a divisionen, som emottog första anfallet och under de största svårigheter bibehöll sin ställning under hela tiden af den långa striden; generalmajor Bentinck, som är illa sårad; generalmajor Codrington, brigadgeneral Adams och brigadgeneral Torrens, som äro svärt sårade, samt brigadgeneral Butler, som äfven är sårad, men icke så allvarsamt. Jag måste tillika uttala mina förbindelser till generaliöjtnant sir Richard England, för de förträffliga dispositionerna vid hans division och det bistånd han lemnade lätta divisionens venstra flygel, der brigadgeneral sir John Campbell var med utmärkt insigt placerad och med framgäng understödde generalmajor Codrington; äfven gör det mig ett stort nöje meddela, att brigadgeneral Eyre med framgång var sysselsatt med det vigtiga uppdraget att skydda trancherna emot hvarje anfall frän staden. Generallöjtonanten sir de Lacy Evans, som genom svärt illamående rågra dagar förut var nödsakad att begifva sig ombord på ett fartyg, lemnade sin säng så snart han erhöll underrättelse om anfallet och var snart på sin post; och ehuru han icke kände sig nog frisk att taga befälet öfver divisionen ur generalmajor Pennefathers händer, så underlät han likväl icke att på bästa sätt gifva honom räd och bistånd. Det är djupt bedröfvande för mig att öfversända listan på de vid detta minnesvärda tillfälle döda, sårade och saknade. Den är betydlig och ganska många förtjenstfulla officerare och soldater hafva tillsatt lifvet i hennes majestäts tjenst. Bland de döda finnes namnen på generallöjtnant sir George Catheart, brigadgeneral Strongway och brigadgeneral Goldie. Att tala om den förstnämndes tjenster är nästan öfverfödigt. De äro kända i hela britiska riket och hafva nyligen blifvit bekanta för landet genom hans oragder på Godahoppsudden, hvarifrån han just återkom, då han beordrades till armeen. Genom hans död har hennes majestät förlorat en atmärkt tillgifven tjenare, en officer af högsta förjenst, medan jag personligen beklagar förlusten af en dyr och trogen vän. Brigadgeneralen Strongway var bekant genom den 1tmärkelse han förvärfvat sig i sin ungdom och i en nognare ålder har han under en lång tjenstetid biehållit samma karakter. Det sätt hvarpå han förde befålet öfver artilleriet, edan det tillfölje af generalmajor Cotors afgång geom sjukdom lades i hans känder. förtjenar, mitt fulla bifall och har äfven varit omtyckt af dem, som voro unförtrodda ät hans omsorg. Brigadgeneral Goldie var en mycket lofvande offier och hade förvärfvat sig allas bifall, under hvilka an tjenat. Det är svårt att komma till någon positiv åsigt m det verkliga antal trupper som fienden fört i ält. Terrängens beskaffenhet tillät honom icke att vetydligt utveckla sina stridskrafter; anfallet utgjorde stt system af upprepade attacker med tungt hoppacade kolonner. Men att döma efter det antal, som visade sig på slätten, sedan trupperna begåfvo sig på eträtt, föranleddes jag att förmoda det icke mindre in 60,000 man kunde hafva varit tillstädes. Fienlens förlust är öfvermåttan stor och man beräknar, tt han qvarlemnat nära 5000 döda på slagfältet, amt att hans förlust af döda, särade och fångar utsör tillsammans icke mindre än 15,000. E. n. skall förundra sig öfver att erfara, att analet af de britiska trupper som verkligen voro istrilen utgjorde föga mer än 8000 man, under det diisionen Bosquet räknade blott 6000 man, medan reten af disponibla franska trupperna hölls i reserv. Jag måste ännu nämna, att under det fienden anrep vår högra flygel, företog han tillika ett anfall å venstra flygeln af franska trancheerna och inrängde äfven verkligen i två af deras batterier; han lef emellertid snart på det tappraste sätt med anenlig förlust åter fördrifven och häftigt förföljd ända n under Sebastopols vallar. Jag bar den äran etc. Raglan.r Ceneral Canroberts rapport har följande lylelse: Högqvarteret framför Sebastopol den 7 Nov. Hr narskalk ! Jag har härmed äran bekräfta den telerafdepesch, som jag tillsände er den 6 November. Den slagtoing för hvilken nämnde telegrafdepesch korthet redogjorde bar varit en bland de mest lifga och härdnackade. Omedelbart efter sedan de första gevärsskotten lifvit aflossade, erhöllo vi genom anlända öfverlöpare ännedom af ryska armåeens eftektiva styrka, och vi afva äfven varit i tilltälle att beräkna de förstärkningar en erhållit alltsedan slaget vid Alma. De äro fölande: 1) kontingenter, som anländt frän asiatiska usten, från Kertsch och Kaffa; 2) sex bataljoner och fdelningar marinsoldater, kommande från Nikolajew; ) fyra bataljoner kossacker från Svarta hafvet; 4) en tor del af Donau-armeen, nemligen 10:de, 11:te och