Aftonbladet – 28 november 1854, sida 2

Er Gönthers konsert på Kongl. teatern. Äfven skådebanan har sina historia ; äfven scenen är en verld i småt, men med ett dubbelt lif: med poes: n, glädjen framför, med prosan, smärtan öfver siock nade illusioner bakom kulisgen, denna ominösa gränsskillnad mellan lifvet i dikten ochi verkhzheten. Äfven i scenens verld komma och för 8Vinma generationer, dock ej så långsamt som i den vanliga verlden. Sångarlifvet är kort 3 äfven eiter dess slut återstår stundom för ko uctnären ännu mycket af hans jordiska vandring med dess trägna dagliga omsorger; men hans själ dväljes i den ideala verd, hvars under ban tolkat, hans ande lefver i den inre sån-gen, sedan tidens kalla hand qvä:t den yttre: på hans läppar. Den som länge lefvat på en. och samma ort, har sålunda sett många sångargenerationer skymta förbi sig på tiljorna; han skall, då en sångare i sin fulla ungdomskraft hänför hans öra, illika med vemodig tacksamhet minnas de herrliga toner, hvilka en gång klingade på samma ställe, hvilka under lifvets eller : ödens ofta lika hårds hand längesedan förstummats. En känsla af motsatt art väckes, då en be-gåtvad sångare, för längesedan försvunnen från offentligheten, ånyo framträder inför den publik, som af hans toner så länge blott egt. minnet qvar; och man kan deraf förklara det: allmänna intresse, som så lifligt uttalade sig: vå hr Gänthers uppträdande sistlidne lördag. Hr G. har sedan sin afgång från scenen blott en gång låtit offentligen höra sig; man fann: då, likasom nu, att hans stänrsma genom den långa hvilau ej förlorat, men vunnit; man fann ock, att poesien i hans klara, sanna uttryck ännu lefde i oförminskad styrka. Han hade åt sig valt 2:ne arier, som företrädesvis bevittna detta: cavatinan ur Årstiderna och engelns första aria ur Elias, i hvilka han ock visade den konst, hvarmed han förstår att behandla sin röst, den takt, hvarmed ban undviker det maniererade uttryck, hvartill max här så lätt och så ofta öfvergår. För öfrigt äro vi ötvertygade om att hr G:s röst, om den ej anstränges för mycket, ännu med fördel skulle kunna användas för scenen. Konsertens arrangement i öfrigt utmärkte sig mera genom elegans och pikant omvexh ng, än genom artistisk enhet, och man kan blo.t beklaga uteslutandet af den symfoni, som rst lärer varit påtänkt. Aftonens pidce de resis.ance utgjordes af en s. k. Frihlings-Pham.5len , af Gade, för sångqvartett med obligat ano samt orkester. Det vackra och sinnrika pov:met (af en hr Lobedanz) har föranledt pjesens delning i tre partier: det första skildrar längtar efter våren, det andra (tenorsolo) en stormscen, och det tredje vårens ankomst. Detta verk är att räkna bland :e bättre af denne författare, som i allt fall bör ega företrädet framför sin kollega, hr Schumann, förnämligast emedan hans musik jemförelsevis eger mera natur. Verkets Jättare och friare form har ock DHidragit till att han här lyckats bättre än uti sir:a stora symfonier i allmänhet, der friheten vnåste vara parad med formell regelbundenhet. I första satsen möter oss en viss fläkt af poesi; dess sång saknar icke behag. Äfven andra safes 8 första hälft är intressant, synnerligast som fc ej af stormen låtit förleda sig till att anbringa ett larmstycke. Det öfriga synes oss mindre: klart och naturligt, öfverhuvud hvad tyskarne: galla gemacht. Hufvudint esset fäster sig: vid instrumentationen, som verkligen är för-träfflig. För öfrigt påträffar man ofta spår efter Mendelssobö, icke st mycket i em skilda reminiscenser, som i formell imitation, i frasbildningen, vissa vändningar m. m.. Äfven träffas örat någon gång af harmoniska härdheter, desto mindre behagliga, som de synbarligen icke tillkommit genom vårdslöshet, utan framträda med anspråk på välljud. Intrycket af pjesen är emellertid i det hela rätt fördelaktigt, eburu svårligen nog mäktigt ör att väcka er allmännare önskan om dess återhörande. Den utfördes ganska förtjenstfullt af fru Romani, m:ll Walin, hrr Rademacher, Walin och Norman; äfven orkestern förtjenar beröm. Ett nummer af fru Romani, som väckte mycken uppmärksamhet, var arian ur Trolle flöjten (Nattens drottning, första akten), emedan man äfven önskade veta, huru denna utmärkta sångerska skulle sjunga en Mozartisk: aria. Profvet ntföll, denna gång åtminstone, ej serdeles uppbyggligt: recitativet saknade icke kraft, men adel och värdighet, larghettosatsens frasering poesi och riktighet, men ej italiensk modernitet, och allegrosatsen togs för fort, hvarjemte koloraturen icke ville lyckas. Emellertid hade man här tillfälle att beundra det verkligen sällsynta ocfånget af fru R:s röst samt den djerfhet och säkerhet, hvarmed hon angifver sitt trestrukna f (arian var nemligen ej transponerad) och tillika förstår att undvika den gnällande timbre, som i dessa I regioner eljest sällan nteblifver. A: en ung mnsikälskarinna, eev af konsertgifvaren, sjöngs en cavatina med recitativ ur Tell (Asdur). Rösten är, helst i det högre registret, vacker och klangfull; föredraget, rent och sana.t, fast ännu ej sjelfständigt, röjer läraren. Af samma musikvän jemte l2:ne andra elever af hr Gäinther samt hr Strandberg hörde man en bekant canon af Costa, tillfreäsställande utförd. Slutligen må nämnas tre nya fruntimmerskörer af Rossini, son svårligen i någon märkbar mån lära lyfta sin författares rykte. Solopartiet sjöngs ned mycken förtjenst af fru Romani. Instrumentalnumren voro blott få: hr Arnold spelade med utmärkt klangfull och ädel ton, med lyckadt föredrag den Schubertrka fantasien öfver holländska folksången. Om Itin följande dag. Allt bagage och halfva tjenarper