dan meddelat fullständiga berättelser från an dra håll, och nöja oss således med att hä anföra några få yttranden. Om det ofta om talade Hvita tornet och de detsamma om gifvande ryska förskansningarnes tillstånd dei 20 säger brefskritvaren: Hvita tornet kan anses tystadi för den återståend tiden af belägringen. Det var ej en lika lätt sak at tysta så väl de jordförskansningar som betäcka flan kerna af Hvita tornet, som de två små batterier hvilka särdeles klokt blifvit anbragta bakom dessa för skansningars bröstvärn. Med anledning af explosionerna i de fran ska batterierna, hvarigenom dessas verksamhet afbröts, yttrar brefskrifvaren: Vära allierades bedröfvelse öfver sitt missöde berät tas hafva varit ganska stor. Deras ingeniörer gretc som barn midt ibland ruinerna af det förträffliga batteri, på hvars verkningar de grundat sina förhoppningar om andel i framgången. Först tredje dagen af bombardementets fortgång började engelsmännen rikta sina skott mot sjelfva staden. Derom säges i brefvet: Under loppet af dagen erhöllo våra batterier lord Raglans tillstånd att kasta glödande kulor, bomber och raketer in i staden, och man såg dem ganska hastigt göra verkan, hvilken dock lika hastigt gjordes om intet af ryssarne, som alltsedan Peter I:s dagar ha visat sig mycket skickliga att släcka eldsvådor och förekomma sädanas större utbredning. Men eldsvädorna gjorde dock nytta, ty de höllo en stor del af garnisonen på benen och hindrade den från att njuta någon hvila. Öfverste Alexander, som sedan general Tylders död fört befälet öfver ingeniörkären, afled den 19 om morgonen af slag, hvadan befälet öfver nämnde kår och ledningen af belägringsarbetena tillsvidare öfvergått på kapten Gordon, en officer hvars talanger, erfarenhet och sunda praktiska förstånd äro allmänt erkändn, och hvars energi ofta väckt hela kärens be undran. Ehuru man mycket beklagar öfverste Alexanders död, erkännes allmänt att belägringsoperationerna mot Sebastopol ej kunna vara i bättre händer in i sir John Bourgoynes och i den nuvarande chefens för ingeniörkåren. Brefskrifvaren förtäljer härefter huru den 26 redan tidigt på f. m. engelska artilleriet åter hade tystat de flesta af ryssarnes kanoner, och yttrar han vidare: De belägrade hade tydligen någon svårighet att få sitt folk att stanna vid kanonerna. Några små masasiner eller ammutionsvagner sprungo i luften i de ryska linierna, och från kl. 9 till kl. 11 på f. m. uppstego mörka rökpelare, antydande en eldsvåda i nägon stor byggaad bakom midteleller hufvudredutten. Byggnaden nedrefs, och elden var släckt omkring kl. 11. Några mindre eldsvådor yppades sedaarce i åtskilliga delar af staden, men ingen af dem öck sprida sig. Detta är, som jag tror, just hvad vår öfverbefälhafvare önskar. Det kan ej ligga i vårt intresse att fullkomligt ödelägga och bränna staden Scbastopol, och syftemålet med vår eld mot staden är uppnädt om vi ständigt kunna hålla en stor del af garnisonen syssels.tt med att gifva akt på och släcka eldsvådorna. Jag har ej på länge kommit att nämna de ryska skeppen, af hvilka några öppnade eld mot våra batterier under första och andra dagen bombardementet fortgick. Deras eld besvarades och de blefvo tystade Jag har ej kunnat erfara att de sedan dess lätit höra af sig, och säkert är ätminstone att de hällit sig tysta under de timmar hvarje dag dä jag varit framme vid yttersta fronten och gifvit akt på kanonadens fortsång. Det säges att de ryska skeppen lidit mycket och svårligen kunna äter sättas i stridbart skick. Desertörer, som kommit öfver till oss under de två. sista dagarne, ha uppdragit en förfärlig teckning af Sevastopols tillständ och den verkan som vårt artilleri gjort bland garnisonen. Fästningen, säga de, liknar ettstor slagtarhus, och sedan vi öppnade vär eld hafva 5000 man blifvit förda till hospitalerna och begrafningsplatserna. Detta är goda nyheter för oss, om de äro sanna, men man måste alltid ihågkomma, att desertörer hafva för vana att säga just det som de anse mest skola behaga dem ät hvilka de gifva sig. Lancasterkanonerra, som stodo i dåligt rykte under le första par dagarne af kanonaden, hafva sedermera siervunnit sitt anseende och äro pu på god väg att rörvärfva den största aktning. Det synes zom nägra mis tag i början blifvit begångna vid deras serveande; men nu, sedan folket lärt sig handtera deita ya vapen, gå deras projektiler med stor säkerhet till nålet och enhvar är högeligen belåten med resultatet. (Forts. fölier.)