Aftonbladet – 24 november 1854, sida 2

Jag vill vara fördömd, om j g vet huru jag skall ka:la det,, upprepade Sleary, skakande på hufvudet, men jag har sett hundar komma och söka opp mig på ett sätt, som kommit mig att tänka om inte den hunien möjligen kunde ha gått till en annan hund och sagt så här: Ni känner väl inte händelsevis en rerson vid namn Sleary, konstridare, — undersätsig till västen — enögd? Och om inte den andra hunden möjligen kunde sagt: Jag känner honom visserligen inte sjo!f, men jag har en bekant som troligen kan ge er underrättelse om honom. Och om inte den tredje hunden möjligen kunde funderat efter och sagt: Sleary? Sleary? Jo, det är gannt, en af mina vänner nämnde honom för mig en tid sedan; jag skall på Öögonblice ket skaffa er hans adress. Ser ni, sir, då jag så ofta visar mig för publiken och re::r omkring si mycket, måste det finnas ett sto.t antal hundar som känna mig, men som Jay ej känner. Mr Gradgrind såg helt perplex ut öfver det!a originella åskådningssätt af saken. (Slutet fölier Y