Aftonbladet – 24 november 1854, sida 2

stå squiren bi. Den här junkern är dessutom en ärkekanalje, och hör till den der stortaliga potentaten, som mitt folk så när kasat ut genom fönstret. — Det blir en mörk natt. Jag har en häst som kan allting annat, men inte tala. Jag har en pony, som kan springa femton mil i timman, med Childers till kusk. Jag har en hund, som kan hålla en karl på samma ställe för tjugofyra timmar å rad. Laga att du obemärkt får tala ett ord med unga squiren. Bed honom ej bli rädd, när ban får se vår häst börja dansa, utan ha ögonen på en liten pony-chaise, som då skall vara i närheten. Bed honom, när han får se chaisen straxt efter 035, hoppa ned, och den skall föra bort honom i ljungande fart. Om min hund låter den unge mannen röra sig ett steg framåt, så ger jag honom lof dertill. Och om min häst före dagningen rör sig från stället der han börjat sin dans — känner jag honom ej rätt. Inom tio minuter hade rmr Childers fött sina förhållningsordres, och var mr Slearys ekipage i ordning. Det varen intressant syn att se den dresserade hunden springa skäl. lande omkring vagnen, och mr Slcary underrätta honom, med sitt enda brukbara öga, att Bitzer vore föremålet för hans synnerliga uppmärksamhet. — Straxt gedan det blifvi mörkt gåfvo de sig på väg. Den dresserade hunden (ett fruktansvärdt djur) hade redan borrat sina ögon i Bitzer och höll sig tätt utmed hjulet på hans sida för att vara i beredskap, i händelse han skulle visa den minsta böjelse att stiga ur vagnen. De andra tre sutto unpe hela natten i stor oro. Klockan 8 på morgonen visade sig äter mr Sleary och hunden, begge wid det bästa lynne. Allt gått efter önskan, squirel sade mr Sleary; er son är troligen vid det här laget