ATV AM JAM MNUVIH-VMA0, AA fe At VI ev 0 — OD r beräknas priset efter det utrymme de upptaga. STOCKHOLM, åen 22 Nov. Blick på lagstiftningens behandling af de separatistiska rörelserna inom fäderneslandet. Det är en i sannng märklig företeelse, att rikets nu församlade ständer, hvilka i de flesta frågor sällan om någonsin stannat i fullkomligt lika beslut, deremot vid de separatistiska rörelsernas behandling enhälligt och yrstämmigt uttalat sin åsigt. Samma endrägt. som visade sig vid underkännandet af förslagen till försonande åtgärders vidtagande, har nu senast ådgalagts vid antagande af en ny strafflag emot olika tänkande. Frågan om rätt:ghet för evangeliska kristna, a:t äfven af andra händer än så kallade vigda emottsga altarets sakrament, är af oberäknelig vigt för civilisationen ; här gäller nemligen i-genting mindre än en inskränkning i den religionsfrihet vi ännu äga. Betraktar man saken utur rent biblisk synpunkt, så finner man hvarken i evangelisternas korta underrättelser om der heliga nattvardens stiftande eller i aposteln Pauli föreskrifter om dess begående något spå: af klerikalt biträde. I hela Nya Testamentet igenfinner man icke ens uttrycket sakramenternas utdelande. Vigning, ordination äro sacerdotala begrepp, öfvergångna ifrån den levit:ska ritualen till den romerska och derifrån till de öfriga, men fullkomligt främmande för Nya Testamentet, som ej vet af något menskligt offrareembete, u an blott ett läroembete. Luther, hvars auktoritet såsom skrifttolkare väl ej af lutheraner torde Lestridas, säger uttryckligen om det helgade brödets och vi ets invigning och utdelande, at: detta embete är gemensamt för alla likasom för prestkasten, samt att hvad vid nattvardens stiftaude anförtroddes, det anförtroddes åt alla. Vill man betrakta frågan ur kyrklig synpunkt, så förekommer visserligen Melanchtons bekanta, i Apologia Confessionis införda stadgande derom, att endast de så kallade rite vocati ögde rätt att förvalta sakramenterna; men det är lätt att inse, det ifrågavarande stadgande influtit såsom en kor.cession åt tidsbegreppen, såsom ett vilkor för god ordning incm kyrkan, ingalunda såsom härledt utur ordet, som ej vet af lagliga kallelser. Att Luther sje!f bedömde den evangeliska kyrkoordning, hvars stiftare han var ), såsom någonting sekundärt, är klart af slutorden i nämnde stadga, der han bland z:nnat yttrar: Så är vår tanke om messan; men i allt detta måste men taga sig tillvara, att icke af friheten göra någon lag, eller nödga folk att synda om le göra ngot på annat sätt eller utelemna något, endast att de lemna instiftelseorden orubbade, och att allt skeri tron. Ty ordningen hos de kristna, det är de friar barn, skall vara så beskaffad, att de densamma villigt och af hjertat gerna iakttaga, men likv:1 hafva makt att ändra den så ofta och på hvad sätt dem behagar. Derföre är det ej tillbörligt, att i dessa ämnen någon må fordra eller förordna, eller akta en form eller metod nödvändig såsom lag, hvarigenom samveten snärjas och plågas. Häraf kommer ock, att vi icke hos de gamla kyrkofäder eller hos den äldsta församlingen finne något exempel på en fullständig form eller metod huru man skall hålla messa, utan i den romerska kyrkan -llena. — Det skulle ej heller kunna hållas, om de ock häruti förordnat något såsom Jlag, nenär dylika ting icke kunna eller böra affattas i lagar. 45). För olämpligheten af att söka binda det kristliga lifvet i dess innerligaste yttringar genom Jagar, allraminst borgerliga, äga vi sålunda det klaraste vittnesbörd af honom, den med ordet kämpande och i ordet segrande, af hvilken vi bära namnet; och häfdernas röst har beseglat detta hans vittnesbörd. Må vi en gång af honom lära, att till stöd för våra religiösa opinioner icke bruka andra vapen än det gamla goda svärdet, hvars sjelfva sår äro helande; och deremot för alltid lögga åsido det andra svärdet, som slår, men ej förmår hela ! Vilja vi nu 8e saken från dess rättsliga ståndpunkt, så lärer det svårligen kunna bestridas, att vid stiftande af en ny strafflag sågot verkligt brott måste förefinnas, på hvilket berörde lag må kunna tillämpas. Om vi i det föregående lyckats bevisa, det ifrågavarande handling hvarken på grund af gudomlig lag eller enligt den äldsta protestantiska kyrkans principer kan betraktas såsom brott, utan på sin höjd såsom en afvikelse ifrån den liturgiska ordning, hvars stiftare sjelf förklarat densamma kunna i mindre väsentliga punkter ändras (hvarföre ock den annars ganska stränga 1686 års kyrkolag icke bestämmer något ansvar för detta slags afvikelse), så synes detta den borgerliga maktens uppträdande, såsom stöd för ett obibliskt privilegium, i högsta måtto obefogadt. I samhälleligt hänseende förekommer den nu af Svänderna vidtagna åtgärden hvarje opartisk och med historiska erfarenheter någorlunda förtrogen betraktare såsom högst opo litisk och bärande i sitt sköte de för framtiden vådligaste följder. Det fordras nemligen icke någon synnerlig siareblick att förutse, huru i en icke aflägsen framtid utvandringar i vida större skala än förut skola blifva frukten af detta beslut, såframt det verkligen blifver lag. Det är bekant att ifrågavarande afvikelse ifrån kyrklig ordning föranleddes af vägrad tillåtelse att begagna de gamla andaktsböckerna, synnerligast gamla handboken med dess absolutionsformel. Det är äfven bekant att dessa gamla andaktsböcker af flere bland kyrkans män, och sednast af den i ämnet ne satta kommitt ansetts i flere stycken äga företräde framför de nya. Under sådana förhållanden förefaller det i sanning vidrigt att personer, som af sitt samvete — alltför ömtåligt, må vara — ansett sig förhindrade att begagna sig af former, hvilka inför sjelfva de skriftlärdas opinion befunnits i flere afseenden felaktiga — derföre skola straffas. Ar det då ett brott att äga ett samvete? Är det endast frånvaron deraf som betryggar emot åtal ? Man har sagt att högsta domstolen utan unJAantar afdömt alla dvlika afvikelser gågam