Aftonbladet – 17 november 1854, sida 2

LTUALLL. ee e 4 Ustersjökriget 1854. Franska tidningen Moniteur de la Flotte innehåller 1 sitt senaste nummer följande urskuldande redogörelse för de allierade flottornas verksamhet i Östersjön under innevarande år. Ett faktum bör i första rummet antecknas, särdeles i det ögonblick då Östersjöflottan på ett ädelt sätt tillryggalaggt första året af sin bana, nemligen att Östersjöflottans uppsättande på sätt och vis var ett brådskans verk. I sjelfva verket, redan fyra månader efter det man i Monitören läste den regeringshandling som beslöt dess bildande, läg hon ankrad vid inloppet till Finska viken under kommando af sin värdige chef, amiral Parseval-Deschenes. Kort derefter förenade den sig under vära allierades entusiastiska bifallsrop med amiral Napiers division, sälunda förstärkande vår flotta med 9 linieskepp och 22 andra örlogsfartyg, dels seglande dels ångare. Man måste aldrig hafva tänkt på flottans angelägenheter och vara fullkomligt främmande för allt som rörer sjön, för att ej begripa hvilka oerhörda ansträngningar erfordrades för att uppnå detta resultat. Energisk vilja och ihärd ghet i de höga regioner der initiativet ligger, obegränsad drift och verksamhet bäde ä den högste befälhafvarens och alla de andra kommenderande officerarnes sida, liksom på deras uaderlydandes, var här af nöden; och slutligen nitisk och outtröttlig medverkan af hvarje andlig och kroppslig kraft som togs i användning för det stora företaget. De betydliga rustningar, som hade fortgätt sedan den 2 December, och den samtidiga utvecklingen af vär handelsflotta, hade betydligt inskränkt antalet af vära reguliära örlogsmatroser. Derföre kunde östersjöflottan endast rekrytera sina matroser bland den sta uppsättningen, hvilka, det är sant, voro gamla jömän, men hvilka emeilertid längesedan förlorat örlogstjenstens disciplin under uppfyllande af allt som af dem fordrades under fredstider ombord på statens fartyg. Säledes kunde vid flottans afsegling dessa sjömän icke uppvisa den sammanhällning, den vana attlefva och tjena tillsammans, som utgöra ett af hufvudelementerna till en verklig sjömakt; dessutom befunno sig dessa skepp, af hvilka hvart och ett för sig erfordrade särskild inöfning, för första gängen samlade och förenade i eskader. Slutigen syntes, för i hög grad vädliga farvatten, hvilkas hydrografiska egenheter vi endast ofullkomligt kände, hvarest fyrarne blifvit släckta och båkar och prickar borttagna, eller på ett förrädiskt och missledande sätt flyttade, ångan vara ett oumbärligt element för att kunna besegla dem. Det var denna åsigt af saken som förmådde vära allierade, hvilkas ängbätsflotta är mera utvecklad och som dessutom bade en mindre sjöstyrka an vi sjelfva i Svarta hafvet, att sammansätta vär Östersj eskader nästan uteslutande af ängskepp. Vår Östersjöfloita bestod deremot af 15 segelfartyg. Oaktadt denna relativa underlägsenhet är det en-hedrande omständighet att de franska skeppen öfverallt och under alla omständigheter följde sina tappra bundsförvandier. Och först låtom oss gifva vär hyllning ät detta stolta skepp, hvilket, säsom vär linieflottas förtrupp, har rätt till äran att först hafva i förening med den engelska eskadera uivecklat sin nationalflagga i de ryska farvattnen. Kapten Laurencin på Austerlitz skall bädanefter med rättvis stolthet anteckna denna dyrbara erinring af Östersjöfälttäget och han blir i tillfälle att med nägon triumf för sina broder-officerare beskrifva denna sejour af två månader midt ibland den engelska eskadern, under hvilken tid han två gånger af amiral Napier erhöll en bifallssignal, midt under sina värdiga medtäflares stormande hurrarop. Under denna tid fortsatte kärnan af vär eskader sin segling, ofta fördröjd af vidrigavindar, af en obekant sjö, af sjukdomar, säsom kolera och skarlakansfeber, och svärigheten att på en gäng föra en massa, af skepp genom de trönga, med grund och bankar rikt besatta kanaler, som åtskilja Östersjön från Nordsjön. Eskadern kunde, såsom man väl kan föreställa sig, icke i en sträcka tillryggalägga den vattenrymd, som ligger mellan Brest och de finska kusterna. Icke desto mindre fortsatte den så raskt som möjligt och med särdeles lycka derna svära och stundom ganska farliga segling, medan våra besättningar visade sig vara goda sjömän. Då cerför amiral Farseval ankrade vid Kiel den 20 Möj, med sin eskader på tre linier uppställd i god ordning, var detta en syn, väl beräknad att i detta land qvarlemna ett varaktigt minne af Frankrikes storhet under en Napoleon. Från alla delar af Tyskland, från Berlin, ja till och med från Wien, strömmade resande dit att fögna sina ögon med ett skädespel, som så slående vittnade om utvecklingen af vär sjömakt. Tjugo dagar derefter, den 12 Juni, åvägabragte franska eskadern i Barö sund sin förening med den engelska, och tvenne veckor sednare erbjödo båda flottorna förgäfves den moskovitiska sjömakten batalj under sjelfva Kronstadts murar. Denna demonstration var i sig sjelf ett stort moraliskt inhugg i czarens öfverlägsenhet, men en annan och vigtigare demonstration följde straxt derpå, i det de förenade franska och engelska fiottornas kanoner förvandlade i grus den hittills i fåvisko såsom oöfvervinnerlig betraktade graniten i Bomarsunds fästningsverk. Det är väl bekant att vär armå tog en vigtig del i detta resultat; ej heller har man glömt att när det erfordrades att öfverföra en expeditionskår till Östersjön, den franska flottan gaf utvägar att utföra denna operation, att den inom få veckor öfverfraktade 10,000 man och en ofantlig massa af krigsförnödenheter. Denna lyckliga vapenbragd krönte på ett ärofullt sätt den första Östersjökampanjen. Efter denna sida i deras historia hade våra skepp åter att kämpa med de häftiga stormarne och de farliga skären i dessa ogästvänliga farvatten, intill det ögonblick, då de, gifvande vika ej för fienden utan för is och stormar, återvände till våra hamnar för att der hemta ett ögonblicks hvila, som de köpt med sådana ansträngningar. Åöksssktsslartskesststnd FS Fn WT FEN Ty 4