Aftonbladet – 16 november 1854, sida 2

O, min Gud! Han är der nere! Han är der nere!v I början var detta och hennes förfärliga skri allt, som med några tårar, böner eller föreställningar kunde fås från Rachael. Det var omöjligt att tysta henne, och det var alldeles nödvändigt att hålla henne med våld, eljest skulle hon störtat sig i schaktet. Rachael, kära, goda Rachael, för Guds skull ej dessa förfärliga rop! Tänk på Stefan, tänk på Stefan ! Genom ett ifrigt upprepande af denna bön, utstött under ett sådant ögonblicks hela fasa, fick Sissy henne slutligen att upphöra med sina rop och betraktade henne med ett tårlöst förstenadt ansigte. Rachael, Stefan kan ännu vara vid lif. Ni vill ju inte låta honom ligga stympad på botten af denna afgrund ett enda ögonblick, om ni kan skaffa honom hjelp! Nej, ack nej! Rör er ej från stället, för hans skull! Låt mig gå fram och lyssna. Hon ryste för att nalkas svalget; men hon bemannade sig och kröp på händer och fötter fram mot öppningen och ropade, så högt bon kunde, hans namn. Ilon lyssnade, men intet svar följde. Hon ropade åter och lyssnade; men ändå intet svar. Hon upprepade detta tjugo, trettio gånger. Hon tog en jordtorfva från den uppristade marken der har fallit och kastade den i gapet. Hon kunde ej höra hur den föll. Den vidsträckta utsigten, som blott några ögonblick förut förefallit henne så skön i sin stillhet, kom hennes modiga hjerlia nästan att förtvifla, då hon reste sig upp och såg omkring sig, utan att upptäcka någon hjelp. Rachael, vi få ej förlora ett ögonblick. Vi måste bege oss åt olika håll för att söka hjelp. Om ni går tillbaka den väg ni kommit, så skall jag följa gångstigen framåt. Omtala för alla ni möter hvad som händt. Tänk på Stefan, tänk på Stefan! . (Forts. följer.)