Aftonbladet – 16 november 1854, sida 2

och ingenting afbröt tystnaden som rådde omkring dem. Det är så stilla här, Rachael, och vägen är så obanad, att jag tror att vi måste vara de första som varit här på hela sommaren., Som BSissy sade detta, fästades hennes uppmärksamhet på en af dessa ruttna inhägnader, som funnos i mängd i trakten. Hon steg upp för att bese den närmare. Och likväl är jag ej rätt viss på saken. Den här inhägnaden har ej länge varit nedbruten. Trädet är ännu friskt, der det gifvit vika. Här ha vi också fotsteg, Rachael! Han sprang tillbaka och föll henne om halsen. Rachael hade redan sprungit upp. Hvad i Guds namn är det? Jag vet ej. Det ligger en hatt i gräset. De gingo tillsammans några steg framåt. Rachael tog upp den, darrande från hufvud och till fot. Hon utb:öt i en paroxysm af tårar och jemmerrop. På insidan af hatten stod med hans egen hand skrifvet Stefan Blackpool. ! O! Man har mördat honom, man har mördat honom l vÄr det — syns något blod på hatten?, stammade Sissy. De voro rädda att undersöka den närmare; de gjorde det dock, men funno intet märke efter någon våldsamhet hvarken på ineller utsidan. Den hade legat der några dagar, ty den var fläckad af regn och dagg och hade lemnat ett aftryck på marken der den fallit. De sågo sig rädda omkring, utan attröra sig, men kunde ej upptäcka någonting mera. Rachael, hviskade Sissy, jag vill gå framåt litet och se mig om. Hon hade lossat sin hand från hennes hals och var just i begrepp att gå framåt, då Rachael slog begge sina armar om henne med ett skrik, som återskallade långt bort öfver landsskapet. Framför dem, alldeles invid deras fötter, var randen af en svart afgrund, till hälften dold af det tjocka gräset. De sprungo tillbaka, sjönko ned på sina knän och gömde sina ansigten mot hvarandras skuldror.