onodigtvis iInveckla landet 1 krig med Spanien, Storbritannien och andra makter. Dessa omständigheter lemna rum för den förhoppning, att den nya kongressens utrikes politik skall blifva en fredspolitik, och låta oss hoppas, att amerikanarnes sunda förstånd skall segra öfver de oädla lickelser, som: der, ryske autokraten äfven der sökt uppröra. och begagna såsom medel för gina mörka, anslag. — En ganska vicdig prinvipfråga kommo i dessa dagar uner riksståndens pröfning, anledning af särskilda utskottets förslag till voteringspropositioner om. afgiften för bränvinsförsäljning. Utskottet hade nemligen, ef. ter vår tanka, ganska riktigt ansett frågan om denna afgift vara af bevillnings natur och således föreslagit att, oaktadt trenne riksstånd, eller ridderskapet och adeln, presteoch borgarestånden, beslutit en sålan afgift såväl vid minuthandel med som vid utskänkning af bränvin, till visst penningbelopp för hvarj. kanna, som af bevillningstaxeringskömmittår beräknas komma att försäljas, eller för hvilket afgift antingen på asktion, eller af bolag utan auktion åtages, det fierde, eller bondeståndets rätt likväl bör förvaras att få denna beskattningsfråga afgjord medelst votering i förstärkt statsutskott. Detta förslag, ora hvars öfverensstä umelse med grundlagen vi icke fatta huru mer än er mening kan ega rum, har likväl blifvit föremål för anmärkningar inom både adeln, presteoch borgarestånden,, under förmenande att, då de ifrågavarande afgifterna icke korume att användas för statens allmänna behof, utan för kommunernas, frågan icke vore at bevillningsnatur, utan att denna kommun-!afgift skall kunna åläggas genom tre stånds beslut med konungens sanktion, d. v. s. kunna hänföras till sådana ekonomiska ärendm deri rikets ständer icke ega att allena beBluta,. Denna lika vidunderliga som vidliga inskränkning i rikets ständers beskattningsrätt, lärer först på hr landtmarskalkens framställning gjört sig gällande inom talmanskonferensen och sedermera på riddarhuset blifvi försvarsd af hr greive Gustaf Lagerhjelke, men lyckligtvis der väckt allmänt motstånd af öfrige talare, såsom friherre Raab, hr v. Hartmansdorff vm. fl. samt, vi nämna det med tillfredsställelse, jemväl at en bland konungens rådgifvare, hr statsrådet Gripenstedt. Deremot har inom presteoch isynnerhet borgarestånden den nymodiga satsen icke väckt ett så kraftigt motstånd den förtjenar. Särskilda utskottet har nu inkommit med sitt förnyade betänkande och dervid, utskottet till heder, vidblifvit sitt förra tillstyrkande, att nemligen den ifrågavarande afgiften skall anses vara af bevillnings natur. Beträffande b visningen för denna mening, så tyckes den vara utomordentligt enkel, enär 57 S Regeringsformen uttryckligen stadgar au svenska folkets urgamla rätt att sig: sjelf beskatta utöfvas af rikets ständer allena vid: allmän riksdag; hvarjemte 69 samma Reg.form uttryckligen förmår att dylika :bevillningsfrågor, när något ständ är från de öfriga skiljaktig, skall afgöras i förstärkt statsutskott. Det enda skäl motsidan haft att anföra, tr att de ifrågavarande afgifterna skulle användas för komrsunernas behof. Således skullanvändandet af en skatt bestämma dess egenskap af allmän bevillning! . Fvarthän detta skulle leda, behöfver väl knappt med exompel belysas, för att inge dess absolsta orimligbet. Rikets Ständer votera ju vid hvarje riksdag mängfalldiga anslag för enskilda kommuners behof, såsom till kyrkor, hamnbyggnader m. m. Detta ändamål skulle således äfven förvandla dylika frågor till ett slags kommunalfrågor, deri regerinkgsmakten skulle hafva sin hand med. Rikets Ständer ålägga kurhusafgifter, som äfven användas till kommunernas behof, men hittills har väl ingen satt i fråga att en sådan skatt icke tillhörde Rikets Ständer allena att bestämma i den ordning 69 S RB. F. bjuder. Eller om R. St. beslöte t. ex. en allmän skatt för uppbyggande af en kyrka i någon stad eller residens i något län, skulle då denna beskattningsfråga behandlas annorlunda än de öfrige? Uppenbarligen förefinnes den enda skilnad, grundlagen vet af emellan bevillningsafgifter och kommunalafgifter, deruti att de förra äro sådana allmänna afgifter, hvilka åläggas af Rikets Ständer vid allmän riksdag, och de sednare sådana, som antingen kommunerna berättigas att sjelfva inom sig pålägga, eller som, med hemtadt stöd af 3 g 1 1810) års ansvarighetslag för statsrådets ledamöter, enligt gammal praxis, (ehuru äfven det efter vår tanka på sidan af grundlagen hittills blifvit af regeringen ålagda för ,inrättningar till enskildes nytta och beqvämlighet, psåsom båk-, bro-, förj-, m. fl. afgifter af dylik beskaffenhet,; men att de nu ifrågavarande bränvinsminuteringsoch utskänkningsafgifterna icke under någon förevändning kunna till )dyirka hänföras, lärer väl omöjligen kunna bestridas. Vi kunna fördenskull ej annat föreställa oss än att denna tvist slites så att svenska folket får, oaktadt all advokatorisk sofistik, behålla sin urgamla rätt att sig allena beskatta. (205 — Kongl. Maj:t har den 9 dennes befallt att skonerten Activ skall från Waxholm hit till stationen afgå, härstädes afmönstra, afrusta och upplägga samt befäl och manskap