lyssna vid dörren efter fotsteg, och emellanåt känna blodet rusa åt hufvudet, när steg närmade sig rummet. Men efter middagen, då dagen gick öfver till skymning och skymningen till afton, utan att han ännu fått någon underrättelse, började det, som han uttryckte sig, att stöta på den heliga inqvisitionen och långsam tortyr.s Dock städse trogen sin öfvertygelse att likgiltighet vore kännetecknet på den äkta bildningen (den enda öfvertygelse ban egde) tog han denna kris till en anledning att begära ljus och en tidning. Han hade redan i en halftimma förgäfves ansträngt sig att läsa denna tidning, då upassaren inträdde och i en på en gång hemighetsfull och ursäktande ton yttrade: pJag ber om förlåtelse, sir. Men det är någon derute som önskar tala med er.a En dunkel erinring om, att det var med dessa ord polisens tjensteandar brukade anmäla sig hos den eleganta mobben, föranledde mr Hartbouse att med uppbrusarde hetta fråga uppassaren, hvad fan han mente med sitt vönska tala. Jag ber om förlåtelse, sir. Ett ungt fruntimmer står derute och önskar tala med er., Derute? Hvar? pUtanför dörren, sir.n Öaskande uppassaren i den ofvannämnde personens våld, skyndade han ut i korndoree. Ett ungt fruntimmer, som han saldrig förr sett, stod derute. Hon var enkelt klädd, mycket lugn och mycket vacker. Då han fört in henne i rummet och framsatt en stol för henne, märkte han vid skenet af ljusen att hon var ännu vackrare än han i början trott. Hennes ansigte var oskyldigt och ungdomligt och dess uttryck synnerligt behagligt. Hon visade ej den minsta rädsla eller förlägenhet, och tycktes helt och hållet upptagen af anledningen till sitt besök och för