ej är dömd till evig landsflykt från detta fruntimmers ögon., aDet finns ej det minsta hopp. Mitt första ändamål med min hitkomst, sir, är att öfvertyga er att ni ej har större hopp att någonsin mera få tala med henne, än ni skulle haft, om hon dött vid sin hemkomst i går afton.s Men om jag nu icke kan låta öfvertyga mig, eller om jag på grund af den menskliga naturens svaghet skulle vara halsstarrig nog att icke vilja det — Så är det likväl sannt. Det finns intet hopp. James Harthouse betraktade henne med ett misstroget leende på sina läppar; men hennes själ såg långt bortom honom, och hans småleende var helt och hållet förspildt. Han bet sig i läppen och betänkte sig ett ögonblick, innan han svarade. Nå välo, sade han, som det olyckligtvis, efter tillbörlig undersökning å min sida, skulle visa sig att jag är försatt i ett så sorgligt läge som denna landsflykt, vill jag vissticke bli detta fruntimmers förföljare. Men ni sade ju att ni ej hade något uppdrag från henne? pJag har det endast af min kärlek till henne och hennes till mig. Jag har ej någon annan fullmakt än att jag varit hos henne sedan hon kom hem och att hon skänkt mig sitt förtroende. Jag har ingen annan fullmakt, än att jag känner någonting af hennes karakter och hennes äktenskap. Ack, mr Harthouse, jag trodde att äfven ni hade densamma? Han rördes af värman i denna förebråelse den ihålighet, der hans hjerta skulle funnits, i det ormnäste, der himlens foglar skulle slagit ned, om de ej blifvit bortjagade. Jag hör ej till den moraliska sortens folk, sade han, och ger mig aldrig min af att gälla för en sådan. Jag är så omoralisk som, nå