Allenastyrandet förr och nu. I det nyligen utgifna Oktoberhäftet af Ställningar och Förhållanden finnes följande pikanta sammanställning af förr och nu i detta afseende: Ifrån det ögonblick då friherre Palmstjerna i somras afgaf på riddarhuset sin rikskunniga reservation emot Rikets Ständers beslut i tullfrågorna, blef det klart äfven för de skumögdaste, att han i dylika frägor är alldeles oförmögen och oskicklig att gifva konungen upplysning och räd. Säsom en naturlig följd deraf har också hela Sverge väntat att friherren skulle erhålla nådig tillsägelse att lemna sin portfölj; och denna förutsättning fick ett ytterligare stöd, då till och med Svenska Tidrzingen,, eljest ministeriel upp öfver öronen, öppet förklarade friherrp efter en dylik expektoration omöjlig att fördraga och kontrasignera tulltaxan. Men emot allas säkra och rättmätiga förväntan sitter dock friberrn qvar i orub badt bo tillika med de öfrige kamraterne, kuggade af konstitutioosutskottet, af två riksständ och af allmänna tänkesättet i hela landet. Näögot bvar frågade sig derföre: om det var med eller utan konung Oscars vetskap och samtycke, som finansministern uppträdde i ett riksstånd med protest mot hvad samtlige Rikets Ständer beslutit? . . . . Detta förhållande, att en konung, som likväl enligt grundlagarnes bokstaf och anda skall styra riket efter inhemtade underrättelser och råd af ett statsråd, omgifves af ett sådant, hvilket dokumenterat sig vara komplett oförmöget, är dack nägonting högst eget och karakteristiskt. Den oafvisliga slutsatsen deraf blir, att konungen, i ordets egentliga bemärkelse rädlös, är belt och hållet öfverlemnad ät sina personliga ingifvelser. Ett dylikt styrelsesätt är allenaregering i ordets fullständigaste och mest adequata bemärkelse. Skulle vi således nu vara återkomne derhän efier 1809 års revolution och 45-öriga konstitutionella former? . . . .. En jemförelse föranledes ovilkorligen härutaf. Ingen monark har suttit på Sverges tron, som varit mera svartsjuk om sina konungsliga prerogativer än Carl Johan, och ibland dessa räknade han allenaregeringen. Huru måste icke hans organer bäde inom representationen och i tidningspressen fåkta och strida för en sådan tolkning af 4:de regeringsformen, att konungen, alldeles obunden af sin konstitutionella omgifnings räd och upp:ysningar, vore fullt berättigad att endast efter egenviljans ingifvelser fatts sina beslut, och att han på sina ministrars föreställningar ej behöfde göra mera afseende än hans eget godtycke bjöd. Derom striddes genom den officiella och officiösa pressen oupphörligt i mer än 20 år. Men den -allenaregering, som Carl Joban pä detta sätt så ifrigt förfäktade, inskränkte sig i sjelfva verket till en abstrakt teori öfver de konungsliga prerogativerna, i träffande likhet med Jacob I i England, med hvilken hr J. P. Theorell i flere upplysande tidningsartiklar gjorde dräpandesammanställningar. I verkligheten och praxis var äter förhällandet helt annorlunda. Utan att älska närvaron af någon stor öfverlägsenhet uti sin konselj, af hvilken i an skulle ansett sig i någon mån kunna skymmas, kallade han dock, innan han med 1840 ärs riksdag, som fick sin färg af 1838 års händelser, helt och hållet förlorade jemvigten, ofta till taburetterna män, som hade förmåga att gifva honom verkliga upplysningar och råd, en Wirsån, Schwan, Lagerbjelke, af Ugglas, Poppius, ända ned till Äkerhjelm och Adelsvärd, som dock voro fixstjernor, jemförde med våra Palmstjernor, Fähreer, Gripenstedtar, Wallensteenar, Mörnrar 0. S. V., lyssnade till och med ej sällan till deras framställningar, helst om de framfördes med en viss undfallenhet samt un der sken af att vara föranledda af något hans eget föregående yttrande. Stundom gaf han till och med vika för Wirsens något kärfva räd, uttalade med anspråk att vinna gehör. Nu åter är förhällandet helt och hållet ändradt och är vordet alldeles motsatt. Allenaregeringen såsom en abstrakt teori har tystnat och ordar icke om sig; men deremot framstår den i verkligheten så mycket mera bjert och stötande uti tillvaron af en konselj, som sjelf är alldeles rådlös, sjelf i saknad af de insigter, den omdömesförmåga, den skarpa klick, som borde vägleda monarken; uti en rådgifvare-personal, som, jemförd med Carl Jo hans, förhåller sig på kapacitetens vägnar såsom infusorier till örnar, och som trotsar mikroskopets an strängningar för att hos denna personal kunna upptäcka någon annan förtjenst än oegennyttan samt privatlifvets rena seder och karakter. Alla bländverk, alla konstitutionella fiktioner äro ock nu så fullständigt skingrade, — ett resultat isyn nerhet af innevaraade riksdags företeelser — att det sorgliga förhållandet: allenaregeringen i hela sin bedröfliga nakenhet, icke nekas af någon, utan inses oeh beklagas af en hvar; och i sammanhang dermed SEVEN TN RN ENSE DRAS SAMAR P BASTA AEA ANKA GODE