dragelsen. För att förklara huru den falska underrättelsen utbredt sig, utom på andra vägar, äfven bärifrån, vill jag nämna, att Omer Pascha var frånvarande från Bucharest, och att de ditkommande kurirerna skickades till honom i Kalarasch. Efter ankomsten af en af dessa kurirer hade plötsligen det ryktet Sebastopol är taget,, såsom en löpeld utbredt sig öfver hela Bucharest. Die Bucharester Zeitung jublade vid denna underrättelse, hvilken hon helt ugnsvarm uppdukade med stora stilar för sina läsare. Hvad man Jäst svart på hvitt tror man i de flesta fall, och så mycket heldre om man längtansfullt önskar det. Från olika håll afskickade ilbud (telezraflinien från Bucharest till Kronstadt är nemligen ännu icke färdig) förde underrättelsen till vår gränsstad, och på mindre än 20 timmar instämde hela Kronstadt i fröjden. Genom telegrafförbindelsen var det nu lätt att på några minuter indraga nästan hela Europa jjublet. — En vän i Bucharest skrifver till mig, efter att ha anfört redan bekanta tilldragelser, följande: Låt mig nu återvända från slagfältet till vår hårdt pröfvade stads område. Att Porten uppfordrat furst Stirbey att återvända till Wallachiet, och att han redan den 5 inträffat här, är säkert redan bekant. Men man är här ännu osäker om furst Stirbey återkallades för att öfvertaga regeringens tyglar, eller kanske snarare för att förklara sig öfver talrika emot honom hos Portens represenlant anförda klagomål. Sannt är, att största delen af adeln och folket icke just med glada ögon ser Stirbeys återkomst, och det så, att härvarande turkiska kommendanten Maschar-Pascha, då han erfor att Stirbeyg anhängare beredde sig att festligen emottaga honom, ansåg nödigt till polisprefekten Rosetti aflåta följande befallning: Till herr polisprefekten i Bucharest. Min herre! I betraktande af de svåra, talrika och ofliciella klagomål, som för närvarande besvära furst Stirbey, i betraktande af motviljan hos största delen af adeln och stadens invånare att se fursten återkomma under närvarande förhållanden, har jag trott min pligt vara att fästa uppmärksamhet på denna allmänna sinnesstämning. Tillfölje deraf anmodar jag er, hr prefekt, att förhindra det man uppreser äreportar, aflemnar adresser åc. och framförallt att hindra med alla möjliga medel att öfverdrifna manifestationer reta sinnena och föranleda oordningar. Bucharest den 1 Okt. Staden Bucharests kommendant Maschar-Pascha. Denna befallning skulle tryckas i många exemplar och uppslås på gathörnen och hade i hvarje händelse framkallat hvad den just var afsedd att förekomma, nemligen anordningar. Lyckligtvis blefvo de hörvarande österrikiska myndigheterna underrättade om saken och utverkade, om än icke tryckningens inställande, åtminstone att man undvek den skandal, som publicerandet at detta dokument skulle ha förorsakat. Denna befallning fick således blott karakteren af en förtrolig not till polisprefekten, och de redan tryckta exemplaren blefvo genom de österrikiska militärmyndigheternas försorg icke offentliggjorda. Tyvärr kunde icke förekommas att iskväl några exemplar deraf kommo ut bland allmänheten, och att sedan talrika-afskrifter fingo betydhg cirkulation. Denna befallning ull polisprefekten förblifver alltid en beklaglig åtgärd af Maschar-Pascha, emedan den alldeles icke var egnad att bevara den goda ordningsanda, som lyckligtvis ända hittills existerar.v Så långt min korrespondent. Till hans berättelse, som låter kasta en blick in i de ömsesidiga förhållanderna emellan de högsta myndigheter, hvilka nu hafva i sina händer regeringstömmarna i furstendömena, bifogar jag några anmärkningar. Är Wallachiet bestämdt att återkomma till sina gamla förhållanden, till sina valfurstar c., så är ostridigt furst stirbey, hvilka brister som än må ha funnits i hans administration, den enda man bland de många rivalerna, som eger de erforderliga egenskaperna, kunskaper och skicklighet att i så svåra omständigheter som de närvarande motsvara alla anspråk och handhafva ett strängt regimente i det af så många partier jäsande olyckliga landet. Att furst Stirbey har fiender, och att dessa fiender, den wallackiska aristokratien, intrigera mot honom, förundrar ingen, som vet att vid hvarje fursteval pretendenterna uppgå till nära 40. Vald kan naturligtvis blott en blifva. Om nu dessa klaga öfver furstens missbruk och tilltag, så sker det mest sällan af patriotism eller deltagande för folkets lidanden, för hvilka de också hittills visat litet deltagande, utan snarare af egoistiska skäl och af harm öfver att icke åt en af dem makten att handla ännu mycket värre blifvit lemnad. Må det olyckliga landet snart blifva befriadt från valfurstarne, från reglement organique med vaxmjuk basis, från de elastiska lagarne, — i allmänhet från alla skänker som Ryssland beskärt äfven dessa provinser, för att snarare och lättare kunna af dem göra sig en måltid och smälta densamma. Alla förnuftiga hoppas att vid slutet af detta krig dessa herrliga, så rikt välsignade länder vänta genomgripande, energiska reformer, som försäkra deras framtida välfärd, deras materiella och intellektuella utveckling. En längre fortsättning af det gamla förhållandet skulle vara dessa provinsers fullkomliga förderf. Bevis äro öfverflödiga, hela verlden känner de otaliga missbruken i den wallackiska förvaltningen, hvilka vid nu befintliga inrättning omöjligen kunna utrotas och hvilka just förstöra befolkningens kärna, landtmannen. Dessa kunna blott då upphöra, om Europas civiliserade regeringar lägga hand vid förbättringen. Så länge icke detta sker är det fullkomligt detsamma om Stirbey eller någon annan herrskar i landet; detta skall alltid sucka och lida, såsom det från Fanariotfurstarnes första tillkomst suckat och lidit och sjunkit till sitt nuvarande beklagliga tiilstånd. — — — Då med dagens post inga synnerligen vigtiga och tillförlitliga underrättelser kommit mig tillhanda, så torde det, som jag hoppas, a OT