genom tre ständs beslut, så var vidare ordande derom som att ropa på den dödes mull; han ville blott pro testera och instämma med Johannes Nilsson. Flere af de sednare talarne hade anmält sig under loppet af öfverläggningen. Nu uppropades äfven Ola Svensson. Henrik Andersson inföll härvid: Talman, jag anmälde mig strax efter Sahlström., Talmannen: ja, ja, jag har antecknat. Ola Svensson hyste samma åsigter som Anders Andersson och Ola Mässon och ville derföre inskränka d sig till att instämma med dem. Talmannen: Nu kommer Henrik Andersson! Henrik Andersson erinrade nu åter, att han anmält sig bland de första, men att många, som sedan an mält sig, blifvit uppropade före honom. Han uttalade den förmodan att hvad han hade att säga kanske hade ansetts vara besvärligt, och att mähända derföre de som skulle förorda bifall först blifvit upprovade, så latt mänga utan att höra motskälen sk le förmås att instämma i bifallsmeningen. För sin del faun han icke skäl vara förhanden att låta de tre ndra ståndens beslut diktera bondeståndets. Det hade ju icke ens nägon officiel underrättelse an-ommit om sakens utgång i de tre stånden. Att nu nifalla utskottets utlåtande, när man sjelf ansåg det orätt, blott derföre att de tre andra stånden skulle bafva bifallit detsamma, det ville icke Henrik Anlersson ; bondeståndet behöfde ej stå under de andra ståndens förmynderskap. För öfrigt hänvisade han till br Björeks reservation, i hvilken Henrik Andersson i utskottet instämt samt anförde dessutom skriftvigen, att han ej kunde fatta det under närvarande rhållanden landets sjelfständighet är i fara. Han skyr den tanken att vär konung ett ögonblick kunnat hysa någon afsigt, att i den fortsatta striden mellan euroveisk frihet och bildning samt asiatisk träldom och råhet gynna Rysslands fördel, vare sig genom deltasande i eller underlättande af czarväldets planer. Rikets Ständer hafva redan utom de vanliga ordinarie sznslagen till försvarsväsendet anvisat 3!; millioner extra anslag. Derjemte har regeringen vid ständervas sammanträde lyftat en half million af det vid 1851 års riksdag afsatta mindre kreditivet. Vidare hafva Rikets Ständer vid riksdagens början till samma ändamål anvisat nära 600,000 rdr och derpäbeviljat 2!, millioner på särskildt kreditiv. Regeringen har säledes dels redan haft till sin disposition, dels eger att under nästa år och 1856 disponera nära 6!, millioner till försvarsverket öfver de ständiga anslagen. Om nu af dessa för vårt land oerhörda förberedelseanslag en del ändamilslöst blifvit använda till trupprörelser och sjöexpeditioner, så är det ett skäl mera, att ej visa regeringen förtroendet att anslä ytterligare medel till lika obetänkta företag. Henrik Andersson ansåg regeringen hafva till sin disposition tillräckliga medel tills Rikets Ständer hinna sammankomma och med benne samräda om fäderneslandets angelägenheter samt slöt sålunda: aldrig tillförene hafva Sverges konungar begärt så stora uppoffringar af svenska folket för någon förhemligad plitik; aldrig bör svenska folkets ombud bevilja större medel till en sådan !xs Nils Nilsson från Wermland slöt sig till Petter Jönsson och ville lägga betänkandet till handlingarne utan gillande eller ogillande. Anders Persson från Jönköpides län instämde. Jöns Andersson ville protestera emot de tre ständens ätgörande och instämde med Johannes Nilsson. Nyqvist erinrade att regeringen icke blifvit lemnad redlös, då den redan förut vid riksdagen erhällit många millioner till försvarsverket. Blir det verkligen krig, så mäste ständerna sammankallas antingen lilla kreditivet ökas eller icke, och han fann således bättre att icke bifalla den kongliga propositionen. Sahlin ville bifalla emedan han trodde att om ej krig inträffar, så skola penningarne ej blifva använda. Per Bengtsson erinrade att statsutskottets utlätande första gängen skall antingen bifallas eller återremitteras. Då ban delade lika åsigter med reservanterna i utskottet, såg han ej något skäl att bifalla, derföre att de andra stånden så gjort, utan yrkade återremiss. Daniel Danielsson från Jönköpings län, Magnus Månsson och Anders Jonsson från Östergötland, Jan Andersson från Dalarne och flere andra instämde. Talmannen hade förut under diskussionen förklarat att norrmännen beviljat de medel konungen begärt, Nu uppträdde Henrik Andersson och upplyste, att i utskottet hade tvärtom blifvit uppgifvet, att storthinget vägrat bevilja ytterligare begärda anslag till försvarsverket. Men dä man i utskottet föreslagit att upplysningar härom skulle infordras, hade detta förslag blifvit underiryckt. Lekberg var af lika åsigt med reservanterna i utskottet; ville ej bifalla att folkets medel lemnades till okända ändamål och utan att man visste hvad parti konungen skulle taga i händelse det blefve nödvändigt att deltaga i kriget. Lagergren hade varit sjuk då den kongl. proposi tionen remitterades, men hade sedan med ledsnad fonnit att utskottet tillstyrkt bifall till densamma och att de andra ständen lemnat detta bifall, så mycket mer som han ej kunde se hvarifrän medel skola tagas till fyllande af de stora anslagen. Han ville nu på det kraftigaste protestera emot bifall. Några instämde med Lagergren. Nils Andersson ville äfven protestera mot utgången och hade för öfrigt redan instämt med Johannes Nilsson. Bergström kunde icke se nyttan af en iterremiss och ville derföre bifalla, så mycket beldre som medien skulle användas till materielens ordnande. Anders Andersson i Walla uppträdde nu med önskan att ståndet, sedan hvar och en fått uttala sin åsigt, icke mätte återremittera utlätandet, utan bifalla detsamma. Hans bevekande uppmaningar vunno likväl icke tillräckligt gehör. När talmannen framställde proposition på bifall, ropades ja och nej om hvarandra, men, som det tycktes på läktaren, med nej betydligt öfvervägande. Talmannen bad då bröderna uttala: sig litet allmännare på en gång, så att han bättre måtte höra hvilken mening, som var öfvervägande. Vid förnyad proposition tycktes på ähörareläktaren åter att nejröpen voro de allmännaste, men talmannen förklaräde att han ansåg ja öfvervägande. Då begärde Sahlström, Henrik Andersson, Johannes Nilsson jemte flere andra votefing, och man vidtog förberedelser dertill. Anders Andersson i Walla fick emellertid åter ordet och uppmanade dem som begärt votering att derifrån afstå. . Talmannen menade nu att, det beror på Henrik Andersson; det är han som begärt voteribg; och om j det är så att han afstär, så — — —. Henrik Andersson: Jag trodde öfverläggningen vaårj förklarad slutad — — ; Johannes Nilsson (på samma gåhg): Jag har begärt votering. En röst: Det är ju många som begärtvotering! — — Talmannen : Ja, ja, bevars, den skall ske; köntraprositionen skall blott uppsättas, När derpå voteringen företogs emellan bifall och återremiss, segrade den sednare med 39 röster emot 24, — och vice talman Svartling reserverade sig, a äterremissen icke kunde lända till något resultat. RÄTTEGÅNGSock POLISSAKER: Utij poliskammaren har ytterligare förhör hållits angående det förut omnämnda uppträdet på Jerntorget i går åtta dagar kl. 3,9 e. m:, dervid åkaren Johan Fredrik Bergqvist, under förmenande att han fört oljud, blifvit indrägen i postkuret och sedan patrull från Södermalmstorgsvakten tillkommit, blifvit afförd till vakten, men derifrån slutligen ställd å fri fot. Gardisten n:0 44 vid Svea lifzarde och kapten v.