SAMME AR FP VA 7 OA MAT MEN MINA MANUS AAVV talaren betänkandet och yrkade återremiss deraf. (Forts. följer). Bondeståndet Kreditivfrågan. Sedan bondeståndet utan nägon anmärkningsvärd debatt slutat b handlingen af bankoutskottets memorialer n:ris 66 och 67, hvilka föredrogos punktvis, och hvarvid man fattade beslut alltefter som nägon af utskottsledamöterna uppstod och anvisade, förekom statsutskottets utlåtande n:o 329 angående de i regeringsformens 63 4 omförmälda 2:ne kreditivsummors belopp under tiden intill nästa riksdag. Man ropade på flera håll gå förbi, och talmannen började efter någon tvekan att tillfråga ständet om det ville besluta att för dagen gå förbi detta betänkande, då Petter Jönsson i Träslända begärde ordet och anmärkte, att han icke säg nägon anledning art uppskjuta frågans behandling; tre stånd hade redan gillat utlåtandet; detta var således ett Rikets Ständers beslut, och Petter Jönsson förmenade att bondeständet hade intet annat att göra än låta dervid bero; men skulle mot förmodan en återremiss komma i fråga så kunde den sä väl ske genast som sedan. Henrik Andersson var också af den äsigt, att bäst vore om föredragningen skedde genast och talmannen : förklarade att utlätandet mäste föredragas, då icke alla ständets ledamöter medgåfvo uppskofvet. Nu begärde Sahlström, Henrik Andersson och Johannes Nilsson från Skåne och möjligen ännu en eller annan ordet på nästan samma gäng. Sahlström uppropades först. Han erinrade att hvad än bondeståndet mätte besluta, sä kunde det icke inverka på sakens utgäng, men han kunde likväl icke underlåta att utt:la den högst vidriga känsla ban erfor vid tanken på det sätt, hvarigenom saken blifvit bestämd. Borgareståndets bifall hade tillkommit på ett högst besynnerligt sätt genom enskilda meddelanden med åtskillige af borgarestendets ledamöter. Om detta sätt att utverka ständernas bifall till penningeanspråk ocksä vore konstitutionelt, något som alldeles icke vore förhållandet då Sverges grundlagar ej känna till några privata kommunikationer, så saknade dock bondeståndet alla sädana meddelanden, som hade kunnat verkat på dess öfvertygelse för detta fall. Hade folkets önskningar vunnit afseende, sä hade det stora kreditivet blifvit förhöjdt med lika stor summa i stället för det mindre, och då hade folkets ombud kommit i tillfälle att öfvervaka att medlen icke blefve använda onyttigt eller möjligen på ett för nationalkänslan särande sätt. Vore konungens, vår ädle konungs räådgifvare sädana män, att nationen kunde för dem hysa förtroende, sä kunde man äfven ha gifvit sitt bifall till meålens anvisande på nu ifrägavarande sätt; men då rådgifvarne så mänga gånger fått uppbära folkets största misstroende, uttaladt af borgareoch bondestånden, så ansåg sig Sahlström icke ega rätt att till deras disposition lemna folkets medel och ville på intet sätt gifva dem något slags förtroendevotum. Dä likväl frägan var afgjord genom tre ständs beslut, så ansåg Sahlström intet annat återstå att göra än att i protokollet nedlägga protest emot hela sättet för denna frågas behandling. Falk, Hultman, Erik Ersson frän Dalarne, Per Nilsson från Skäne, Nyqvist och många andra instämde med Sahlström. Johannes Nilsson från Skäne erinrade om hvad han yttrat vid den kongl. propositionens remitterande och förklarade att af samma åsigt som han var dä, var han ännu. Han ansäg då orätt att bevilja denna förhöjning af dets. k. lilla kreditivet och ännu i denna stund bar man icke erhållit någon underrättelse som ger vid handen att vi hotas af någon fara. Då sä många millioner redan blifvit beviljade vid denna riksdag till försvarsverket, så ansäg han orätt att vidare släppa till folkets penningar så länge som man ännu famlar i mörker om ändamålet med deras användande. Tre stånd hafva nu beviljat medlen, och det var icke oväntadt; de tre ständen kunna göra hvad de vilja utan afseende på folkets önskningar. Tr sin del ville dock Johannes Nilsson protestera mot saken. Ola Persson och Nils Svetssor frå Blekinge, Johan Johansson frän Östergöthland, Nils Andersson, Johan Petter Danielsson från Kalmar län och mänga andra instämde. Nu uppropades vice talmannen Svartling. Hativille först anmärka, att han icke mottagit nägra enskilda meddelanden om det ändamäl, hvartill medlen ärö afsedda. Men han tror det icke vara välbetänkt att ställa regeringen redlös, då vi till vären hotas att bli invecklade i ett krig, som kanske blir längvarigare än att de nu lefvande få se dess slut, ätminstone de som äro ganmila som talaran. Oafsedt säledes de tre ständens åtgörande ville han bifalla utskottets utlätande. Nils Persson från Skåne var förekommen af Sablström och instämde med honom samt ville nu i ståndets protokoll nedlägga sin protest emot frågans utgäng. Nils Svensson från Skåne bade önskat lika med re. servanterna i utskottet, att det stora kreditivet blifvit ökadt till 3 millioner och det lilla till blott 1!, million; men som saken nu stod, fann han det icke löna mödan att yrka återremiss; ville likväl icke gilla hvad utskottet ätgjordt. Petter Jönsson begärde uppläsning af 11 regeringsformen, enligt hvilken, konungen eger att på sätt honörd lämpligast synes läta bereda och handbafva ministeriella mål, och sedan sekreteraren gjort detta, uttalade Petter Jönsson den åsigten, att det var bättre att afsätta ett nödigt kreditiv än att få en ny riksdag. Angående Norge, som man förut åberopat, så hade Petter Jönsson fått den upplysningen att der skulle finnas så stora öfverskottsmedel, att någon besäran om mera penningar der icke behöfde komma fråga. För oOfrigt då tre stånd redan bifallit, sä 1ö r det icke att tvista om saken utan bäst vore att dervid bero och lägga utlåtandet till handlin rne. Ander Andersson i Walla, ledamot af hemliga ut skoltet, ville visserligen icke sätta regeringen utan medel, men hade trott att det varit rättast ait utskottsreservanternas förslag blifvit antaget, helst sem ifall det blir krig dessa medel ändock icke längt förslå,