det ville synas klari, att samma former bordt,iakt tagas dä förevarande kreditiv begärdes, som då dei ssall lyftas. Man sade visserligen, att ständerha ej hade att, göra med -yttre politiken; men denna äsigt funne ehdast stöd uti grundlagarnes ord och knappast der, ty ständerna kunde i afseende på den yttre por litiken utöfva en motvigt genom deras fäyndigkot att vägra penningar... Man äflades väl att vilja ighorera den konstitutionella principen, .men då det gällde fore man dock nödsakad att i handling erkänna densäfoma. Talaren hade ej klandrat neutraliteten; han tfödde att dån varit lärbplig och att den vore så än; men han hade aldrig erkänt neutralitetsförklåringens behöflighet, ty det hade ej varit denna förklåring, utan Belt andra förbålländen, som upprätthällit neutraliteten. Tal. visste ej om den ställning som vidtagits varit sjelfständig, men ansåg sig dock kunna sluta att den ej vore isolerad, och han trodde att de mäkter som förenat sig om en peutral ställning kunna blifva nog imponerade för att upprätthålla den. Men ett sådänt vidhållande af neutraliteten kunde i längden blifva vådligt för låndet, om man derigenom förhindrade vestmakternas framgång, i händelse det verkligen vore deras afsigt att stäcka Rysslands makt. Tal. visste att folket älskade freden, men dock ej till ett sådant pris. Emellertid berodde det päåregeringen sjelf när neutraliteten öfvergåfves, ty talaren trodde henne ej kunna tvingas dertill om hon funne stöd hos de neutrala makterna. En annan fråga vore visserligen om regeringen ej skulle kunna upprätthälla neutraliteten. Men i detta afseende åberopade tal. hvad han tillförene yttrat, att Ryssland kunde ej, vågade ej Hota oss. Rysstand kände ganska välopi niohen i landet och visste att en hotelse skulle genast kåsta oss i vestmakternas armar. Något tväng sunde således endast väntas från vestmakternas sida. Ett högst grannlaga förhållande inträdde då och vi skulle derigenom möjligen kunna kastas i ett förbund med Ryssland. Teal. fann således ställningen tvåfaldig. Ena alternativet vore att vi skulle sjelfva öfvergifva neutraliteten för att viona något. I sådant fall skola ständerna komma tillsammans. Det andra alternativet åter vore om neutraliteten komme att öfvergifvas på vestmakternas yrkande. För denna händelse saknades ej penningar att till en början anlita, och äfven dä vore bäst att ständerna tilikallales. Man kunde visserligen säga, att ett tredje al.ernativ kunde inträda, nemligen att vi komme att stå isolerade, men detta fann talaren ej möjligt och ansäg hvad som derom yttrades reducera sig till blott prat. — Nu skulle det väl kunna påstås att det sjorde detsamma om detta kreditiv ställdes till regeriegens disposition eller ej. Men man komme dervid till frågan om förtroendet mellan representatioien och rådgifvarne. Talaren upprepade i detta ränseende hvad han tillförene yttrat, att de nuväande rådgifvarne i intet afseende ginge folkets önskningar till mötes, att landets ställning i deras händer vore illa bevakad. Talaren vidblef säledes hvad han sin reservation yttrat. Ej ens i Norge, der dock örtroende syntes råda mellan regering och represenation, hade man vägat begära att representationen kulle afstå frän sitt inflytande på landets utrikes politik; men här, hvarest ett sädant förtroende sakrades, här afstode representationen från de rättigheer genom hvilka den hade sig tillerkändt ett inflyande på vär regerings politik. Anmärkande talaren slunigen, att hvilka än regeringens afsigter vore, 4 haie hon ej gifvit någon förbindelse. Ingen vandäng, intet enda förbindande ord hade försports: Per vore dock väl, äfven för regeringen sjelf, om Jet ställdas så, att det slutliga afgörandet öfverlemades ät ständerna. På grund af allt detta afstyrkte alaren betänkandet och yrkade återremiss deraf. (Forts. följer).