Aftonbladet – 6 november 1854, sida 2

KONGL. TEATERN. Den representation, som slöt Carl-Johansfesten, förenade en vacker betydelse med rik effekt. Arrangementerna vittnade om lika mycken smak som omsorg, det sceniska var, i hvad på dem berodde, lyckadt, och det hela gaf både på och framför scenen en vacker och glänsande anblick. Vid de kungliga personernas inträde begärdes och gafs folksången, hvari åskådarne instämde. Derefter) uppträdde hr Almlöf och deklamerade med värdigt och ädelt föredrag en af hr Böttiger, såsom det säges, författad prolog, hvilken med ingifvelsens värma i ett varmt och upphöjdt språk skildrade de tankar, som framkallats af den ridderlige konungens bild. Vid ett passande moment i prologen delar sig fondgardinen, och plötsligen befinner man sig framför slussplanen med Carl-Johans-statyen; i bakgrunden uppstiga Catarinatraktens terrasser, med kyrkan längst bort. En brokig allmänhet af alla klasser omger monumentet och uppstämmer en hymn till bjeltens ära. Musiken härtill eger den lifliga färg, den glänsande instrumentation, som plägar tillhöra alstren af hr Foronis penna. Den högst förtjenstfullt utförda dekorationen lärer vara målad af hr Blackstadius, en ung artist, som nyigen återkommit från Italien. Aftonens hufvudföreteelse var Ferdinand Cortez, opera af Spontini: ett verk, som i sin dubbla egenskap af festopera och Carl Johans älsklingsmusik företrädesvis blifvit valdt. Spontini, som för ej längesedan upphörde att lefva, tillhörde på en gång vår tid och är en fremling för densamma: ett förhållande, som måste inträffa med hvarje författare, tillhörande en skola, som blott bestod af mästaren och lärjungen; Spontini var nemligen Glucks förste och siste efterföljare. Född romare, anslöt han sig till den då rådande italienska skolan och skref ett betydligt antal operor, hvars koloratur redan tycktes båda den stundande Rossiniska perioden. I Paris hörde han Glucks Iphigenie i Auliden, och denna musik gjorde på honom ett intryck, nog mäktigt att förmå honom för alltid öfvergifva sitt hemlands glada melodier. Dramatisk sanning och kraft blef hans mål, det han uppnådde: Vestalen och Cortez framträdde. Spontinis storhet består uti uttryckets klarhet och styrka, uti stilens allvar och renhet. Romantikens magi söker man fåfängt hos honom, melodiens smältande behag känner han ej, den bländande koloraturen försmår han. Han är hög och ren som en antik marmorbild, men ofta ock lika kall. I rytmens högtidliga tonfall, i den storartade deklamationen, i de plastiska formerna, i instrumentationens prakt uppenbarar sig en ande, som går förbi vår känsla, våra snnen, men är mäktig nog att lyfta vår tanka, skaka vår själ. Sådan visar han sig ock i Cortez. De majestätiska recitativerna, de förträffliga körerna bilda, jemte de stora ensemblerna, verkets bästa del; arierna och de mindre ensemblerna förefalla det vid mjukare former vana örat stundom något bårda, granitartade; undantag härifrån bilda Amazilys båda arier, helst den i andra akten, duon mellan henne och Cortez, m. m. Af hänförande verkan är isynnerhet mexikanarnes kör med ballett i första ok hvars origisella karakteristik är jeffekUullt ör Amazlysrecitatiy i första akten, äfvensom det i den andra (med Telasco) samt de flesta bland Cortez recitativer. Det