Aftonbladet – 4 november 1854, sida 3

tade honom. Han gjorde måhända också detta tillägg, då han med handen sakta strök hennes upplösta hår tillbaka från hennes panna; Sådana små drag, hur obetydliga de än skulle varit hos hvar och en annan, voro i hög grad märkvärdiga då de kommo från honom, och nans dotter upptog dem som de varit ord af den djupaste änger. Men,, sade mr Gradgrind, långsamt och tvekande, har jag orsak, Louise, att misstro mig sjelf med hänsyn till det förflutna, så borde jag också misstro mig med hänsyn till let närvarande och tillkommande, och för att tala uppriktigt, gör jag det också, Hvilka mina tankar än i går vid den här tiden voro, ir jag dock nu långt ifrån öfvertygad att jag kan motsvara den tillit du sätter till-mig, att jag har den rätta instinkten — om jag för ögonblicket får antaga att det fins en. sådan egenskap — att hjelpa och ställa allt till rätta för dig, mitt barn. Hon hade vändt sig om och låg med ansigtet på sin arm så att han ej kunde se det. Allt det häftiga och lidelsefulla i hennes väsende hade lagt sig, men hon fällde dock nga tårar, Den förändring hennes far unlergått visade sig i ingenting så mycket som leruti att han skulle blifvit glad att få se henne gråta. i Några antaga,, fortfor han ännu med tvekan i sin röst, att det ges en hufvudets vishet och en hjertats vishet. Jag har ej delat denna åsigt, men jag litar, som sagdt, ej mer på mig sjelf. Jag har antagit hufvudet vara ensamt tillräckligt. Det är måhända ej ensamt tillräckligt, och hur kan jag i dag våga påstå att det är det! Skulle det andra slaget f vishet vara hvad jag försummat och vara len instinkt som nu behöfves, Louise — Han yttrade detta under mycken tvekan, iksom han till och med ännu vore halft obe