jag är vaken,, sade hon, men qvarhöll henne ännu ett ögonblick, i det hon tillade: Det ör helt säkert du, som gjort mitt rum så treflgt och gifvit det detta vänliga utseende. Ack nej, Louise; det var gjordt förrän jag kom. Det var... Louise vände sig om och ville icke höra mer. Då Kennes lilla syster gått vände hon sig åter om ogh låg med ansigtet vändt mot dörren, tills den öppnades och hennes far iuträdde. Han såg så tärd och bekymrad ut och hans hand, som eljest brukade vara så fast, darrade i hennes. Han satte sig vid sängen och frågade med kärleksfull stämma huru hon befann sig och sökte visa henne hur nödvändigt det var att hon höll sig i ro efter den föregående aftonens själsoch kroppsansträngningar. Han talade med en låg och darrande röst, som var helt olik hans vanliga befallande: sätt. SFMin lilla Louise, mittistackars barn. Han råkade nu i en sådan förlägenhet på ord, att han tvär: höll upp. Ännu en gång försökte han att tala. Mitt stackars barn !, Det var så svårt att komma ur stället, att han måste göra ännu ett försök. Jag skulle förgäfves bjuda till att skildra för dig, Louise, hur öfverväldigad jag blifvit och ännu är af hvad du i) går afton meddelade mig. Marken på hvilken jag står har börjat svigta under mina fötter. Mitt enda stöd, hvars styrka tycktes omöjligt att betvifla, har störtat samman i ett ögonblick. Jag står som träffad af åskan vid dessa upptäckter. Jag har ingen sjelfvisk mening med hvad jag säger, men jag känner smärtanaf det slag, som träffade mig i går afton, mycket bitterti Hon kunde ej ge honom någon tröst. Hon