Aftonbladet – 4 november 1854, sida 3

nägen att medge det. Hon svarade honom icke; medan hon, ännu till hälften påklädd, låg på sin säng ungefär som han aftonen förut sett henne ligga utsträckt på golfvet i hans rum. pLouise, sade han, och åter hvilade haus hand på hennes hufvud, jag har under den sista tiden ofta varit borta, och ehuru din systers uppfostran skett i öfverensstämmelse med — med systemet,, han tycktes numera ba svårt att uttala detta ord, är det dock naturligt att den mottagit inflytelsen af dagliga omgifningar, som, hvad henne beträffar, redan tidigt börjat göra sig gällande. Tror du ej mitt barn — jag frågar dig ödmjukt derom i min okunnighet — tror du ej att det varit till hennes bästa ? Har i hennes unga bröst, min far,, svarade hon, utan att röra sig, någon harmoni blifvit väckt som var stum i mitt, tills den förvandlades till dissonans, så må hon tacka himlen derför och framgå på sin lyckliga bana, medan hon anser det som den största välsignelse att hon undgått mitt öde., Mitt stackars barn! utbrast han med en förkrossad röst, hvad jag känner mig olycklig att se dig så! Hvad gagnar det mig att du ej gör mig några förebråelser, då jag gör mig sjelf så bittra. Han böjde sitt hufvud och talade sakta till henne: Louise, jag har en aning att någon förändring långsamt försiggått omkring mig i detta hus, verkad endast af kärlek och tacksamhet; att hjertat måhända i tysthet åstadkommit hvad hufvudet lemnat ogjordt och icke kunnat uträtta. Kan det vara möjligt? Hon gaf honom intet svar. Jag är ej för stolt att tro det, Iouise. Huru kunde jag väl vara det med dig framför mig! Kan det vara möjligt? Är det så, min älskling?