Aftonbladet – 4 november 1854, sida 1

glömska. I daghar ett annat stort minne blifvit firadt, då Sverges och Norges regerande konung, omgifven af kunglighetens hela prakt, och med glansen af ett storartadt militäriskt skådespel hemburit den sonliga vördnadens gärd åt sin kungliga faders hågkomst, på samma gång han åt vår vackra hufvudstad förörat en ytterligare prydnad. Af de konungastoder zom höja sig på våra offentliga platser är det endast en, den store Gustaf Adolfs, som kan sägas vara upprest i svenska folkets namn; den första Vasakonungens bild beslöts och bekostades af ett enskildt riksstånd, detsamma framför hvars palats han fått sin plats, endast att metallen skänktes af det allmänna; den tredje Gustafs bildstod restes åter af Stockholms borgerskap. Åt Carl XIII upprestes äreminnet af adoptivsonen Carl Johan; det var första gången en svensk konung på detta sätt gaf sin personliga hyllning åt företrädarens minne. Om Carl XIV Johan hade grundad orsak att i bronsen betala sin tacksamhetsskuld till den åldrige konung, som i honom inympade en. frisk telning på den vissnade, höstligt aflöfvade Vasastammen, så är konung Oscars glänsande hyllning åt minnet af den fader, som åt honom lemnade i arf en konungr-krona, vunnen ej genom bördens rätt utan genom den personliga förtjenstens, dubbelt berättigad. Folken resa först då sina ärestoder åt framfarna konungar, när häfden öfver dem redan fällt sin dom, från hvilken ingen vädjan gifves; men folken kunna ändock med vördnad och deltagande skåda de stoder, som deras konungars sonliga kärlek uppsätter åt ärorika stamfäder. Carl XIV Johans historia som regent tillhör ännu samtiden, men icke häfden, och detta i samma mån mera, som det först är genom det dunkla framtidsfjerran af de stora problemers lösning, hvilka i detta ögonblick fylla verlden med oro, som den slutliga domen skall fällas just öfver det politiska s:stem hvarpå Carl Johan grundade den närmaste framtiden för nordens riken. En gång, när den väldiga striden mellan östern och vestern blifvit utkämpad, men knappast förr, skall häfden rätt kunna ransaka och döma öfver den statskonst :som uppgaf anspråket att återfå en del af vårt område, i beräkning på en ersättning, hvilken dock icke vanns i den form hon hade tänkt sig den. Men dessa betraktelser röra oss icke nu, då ingen tänker på att föregripa historien i hennes domaremakt. Med fin urskillning och sann grannlagenhet har också konung Oscar, genom sjelfva anordningen af den kungliga stoden, angifvit den rigtiga synpunkt hvarur den bör betraktas. Det är icke konungen öfver två riken, icke lagstiftaren, icke statsmannen, hvars drag konstnärens mästearhand kallades att frammana ur metallen. Inga kungliga attributer omgifva den, ingen kostymens idealisering gör den till historisk minnesvård för alla tider. I den välbekanta, föga plastiska krigardrägten, som han helst bar och hvari vi alla minnas bonom så noga, träder oss här den furstliga gestalten till mötes, och ingen lagerkrans eller triumfatorstoga antyder segraren som ätervänder från den stora folkstriden, der han bestämde Europas öden för den närmaste framtiden. En sådan framställning hade också varit att gå häfdens dom 1 förväg, såsom vi nyss yttrade, och i triumfens lycka måste hafva blandat sig en anpart af smärta i djupet af det franska hjertat, öfver det i sanning tragiska öde som nyss förut tvang honom att vända sina vapen mot det första fäderneslandet. Fast heldre se vi i honom den verldsberömde marskalken af Frankrike, sonen af det nya samhällsväsendet, som genom hjeltemodet, snillet och den personliga hänförelsekraften hvarmed naturen begåfvar endast få af sina utvalda, förvandlsat sin soldatmuskött i en kommandostaf, i det ögonblick då han, kallad af ett fritt folks förtroende, första gången beträdde sin blifvande hufvudstad. Sådan står han för oss, vid mannaårens gräns ännu full af ungdomens behag, på en gång herrskande gerom sitt väzsendes öfverlägsenhet och intagande genom den milda ridderlighet som han bade så väl i sin makt. Hans sköna sydländska fosterbygd ligger bakom honom, och han blickar med glad välvilja framåt emot det nya folz som upptagit honom såsom den förste af sina söner. Konstnären har förstått att i sin skapelse inlägga derina underbara romantik, hvarpå Carl Johans tidigare lif är så ri t. Betraktarens tanke föres oemotståndligt till Bearns soliga dalar, som sågo hielten födas och uppväxa, till de vexlande scenerna af revolutionens händelser, i hvilka den unge republikanske soldaten gaf sina första prof ej blott på mod och rådighet utan, hvad mera är, på ett ädelt hjerta och en sann mensklighet, till alla de skilda trakter af Europa der han förvärfvade ny glans åt franska republikens vapen. Vid åskådningen af det sköna konstverket, med ett ord, frestas tanken att springa tillbaka nästan öfver ett halft sekel, med dess heta strider, dess segrar och nederlag, dess fröjder och sorger, för att låta den inre åskådningen fördjupa sig i dessa tidskiften, fantastiska som sagan, men ändå fulla af bisters verldsvigtig verklighet, då de europeiska samhällena skakades i sina grundvalar, och då, i djupet af den skenbara förvirringen; föregick en ny, skapelseakt och under grusade troner sammanfogade sig den första uppränningen till en ljusare framtid för Europas nationer. Ännu vid gränsen af en ovanligt utsträckt lefnadslängd hvilade öfver den höga krigarskepnaden en flägt af hans romantiska un gdom. Icke utan skäl anmärkes ofta, att svensken haren afgjord dragning till det utländska, och utan tvifvel ingick detta intresse för sydländaren till icke så ringa grad i den stora peisonliga popularitet Carl Johan åtnjöt, äfven hos dem som voro motståndare til! hans regeringssystem. Han förstod ej vårt språk, och vårt samhällsväsende förblef i mycket för honom en förseglad bok, men med snabb instinkt uppfattade han de stora dragen af det svenskt fosterländska, och egnade det alltid en varm byllning. Sjelf en man af folket, mottog ee 2 TR mr RR dl OT AR Ae