ON Z Pt Krigsteatern i åsien. Från Mossul skrifves den 25 Sept. till Moniteuren: En depesch från Muschiren af Van berättar, att turkiska hären i Kars tagit en lysande hämnd på ryssarne. Turkiska trupper ha med stor häftighet angripit den kår, som betäckte Gumri, fullständ gt sprängt den samma och eröfrat tält, bagage och 30 kanoner. En rysk general stupade. Turkarne började derpå belägra citadellet. Vid underrättelsen härom ryckte en rysk armåkår, densamma som för en månad sedan slog turkarne vid Bajazid, från Eriwan fram för att undsätta Gumri. Den blef jullständigt slagen och innestängd i ett pass der den led betydande förluster. RYSSLAND. Det petersburgska hofbladet af den 20 Okt. innehåller en uppsats, som förtjenar att blifva allmännare känd. Den framställer på slutet Rysslands politiska program, och uttalar utan förbehåll det mål som Ryssland slutligen ärnar uppnå genom det närvarande kriget. Til en början erinras derom, att den af vestmakterna till Porten framställda fordran, att alla dess undersåter skola göras lika berättigade, syftar att genomdrifva dubbelt så mycket, som Ryssland någonsin haft för afsigt att fordra, eller med Menschikofis mission velat vinna. Hufvudpunkten härvidlag, nemligen att dessa rättigheter skulle garanteras genom Rysslands protektorat, förtiger man likväl helt visligen. Om det varit vestmakternas öfvertygelse, menar hofbladet, att man borde genomdrifva det som de åsyftade, så bade de vid furst Menschikoffs sändning bort säga till Ryssland: Du har begärt för litet; du ville blott ett halft likaberättigande, vi ett fullständigt. Den olycksaliga striden hade då kunnat undvikas, och det (vi öfversätta ordagrannt) trolösa offentliggörandet af den blå boken hade varit öfverflödigt. — Kejsarens ädla och bestämda språk till England med afseende på Turkiet kastar — säger det ryska hofbladet vidare — ej den ringaste fläck på honom såsom monark, kristen och allierad, emedan ottomaniska herraväldets fortfarande är en anomali, en företeelse utan lifskraft. Inom sig var England öfvertygadt om Rysslands rätt och riktigheten af kejsarens åskådningssätt, men det insvepte sina sjelfviska afsigter i tystnad, för att i ett gynnsamt ögonblick kunna vända allt till sin egen fördel. Fruktade icke England kejsarens makt och oböjliga karakter, så skulle verlden aldrig hafva upplefvat en allians mellan Storbritannien och Frankrike. Man såg sig derföre om efter en allierad, som man, scdan målet blifvit uppnådt, kunde lättare kasta öfver bord... Hvad slutligen angår Rysslands mission, så är den sannerligen stor; ty Ryssland är kalladt att sätta en gräns fer den engelska materialismen,. — Frankrike kommer dervid först i andra rummet i betraktande; det är en skummande politisk hvirfvel, ej någon beständig, småningom förödande öfversvämning; det är England vi måste bekämpa, emedan det ensamt, icke Frankrike, är härden och stödet för alla revolutionära principer. Det är icke Ryssland, utan England som ledes af krimarandan, som trampar menniskoslägtets och nationens rättigheter under fötterna . . . Det är Rysslands bestämmelse att skydda Europa för vesterns hvälfningar . .. Liksom förr från öster till vester, så går nu floden omvändt mot öster . . . Hur man ock må betrakta anledningen till det närvarande kriget, så bär det otvifvelaktigt prägeln af ett religiöst... Under den vidare utvecklingen af denna sats kommer det ryska hofbladet till den slutsatsen, att till följe af vestmakternas politik har kriget nu mera blifvit förvandladt till en konservatismens (Rysslands) kamp mot den kommunistiska revolutionen. — Kejsaren har, fortfar bladet, nu mera blott en väg till äran och rättvisan att välja. Han skall hålla sitt ord, att ej göra några eröfringar; men på samma gång är det hans uppgift, att återställa Rysslands öfvervigt i Bosphoren, emedan denna är oundgänglig för Rysslands utveckling och för befästandet af en verklig ordning. Det är Rysslands heliga pligt att återställa och befästa kristendomens herravälde vid Bosporen. Slutligen har kejsaren såsom Europas skyddsvärn att lösa den höga uppgiften, att betrygga det konservativa Europas bestånd. Att under nuvarande omständigheter uppnå detta, detta förmår Ryssland blott genom ett hårdnackadt krig, som stäcker Englands snikenhet och gör ett ovilkorligt slut på turkarnes välde ! En kejserlig ukas förmäler att storfursten, tronföljaren, öfverbefälhafvare för gardesoch grenadierkårerna, afrest till trupperna som befinna sig på marsch, och utnämner till följe deraf general Schulgin till öfverbefälhafvare i guvernementet S:t Petersburg med den befogenhet som tillkommer en befälhafvare för en afsöndrad armåkår i krigstid. AMERIKA. Att man i Förenta Staterna alldeles icke öfvergifvit planen att genom privatexpeditioner söka bemäktiga sig Cuba, kan slutas af en uppsats i )NewYork Tribune, hvari berättas, att agenterna för en expedition, som kommer att utrustas under general Quitmans befäl, begifvit sig till Wasbington för att höra sig för i hvad mån regeringen kunde vara gynnsarot stämd för deras planer. Dessa agenter sägas ba haft fera sammankomster ed presidenten och ministrarne, men resultatet har icke varit synnerligen uppmuntrande. Presidenten, heter det, var som vanligt vacklande och obeslutsam; men statssekreteraren Marcy förklarade sig på det bestimdaste emot företaget och pluraliteten inom kabinettet ställde sig på hans sida. Blott cn enda af mini strarne, Caleb Cushing, gaf med entusiasm sitt bifall till planen. General Quitman bar dock icke låtit modet sjunka, utan säges ha för afsigt att i första hälften af November gå till sjös med 6 å 8 ångfartyg för att eröfra Cuba. Det försäkras att man redan har underrättelse att 109 personer bland dem som befunno sig ombord på Aretic blifvit räddade, och man boppas få erfara att ännu flera kom