Aftonbladet – 2 november 1854, sida 2

utan endast att de sagt att det skulle ske denna samma afton. Den ena af dem hade emellertid förblifvit i hennes närhet i mörkret, och så länge hon följde efter henne kunde hon ej förlora tråden. O min innerligt älskade, tänkte mrs Sparsit, föga anar du hur väl uppvaktad du är. Mrs Spsrsit såg henne lemna skogen och gå in i buset. Hvad skulle hon nu företaga sig? Regnet öste ned. M:rs Sparsits hvita strumpor skiftade i många färger, grönt dock öfvervägande; bladmaskar vaggade sig i hängmattor af egen fabrik från olika delar af hennes klädning; små bäckar flöto ned från hennes hatt och hennes romerska näsa. I detta tillstånd stod m:rs Sparsit gömd bland de täta buskarne och tänkte efter hvad som nu var att göra. Men se, Louise kommer ut ur huset, sedan hon i hast kastat öfver sig en kappa, och smyger sig bort. Hon låter enlevera sig! Hon faller från det aldra nedersta trappsteget och uppslukas af afgrunden. Likgiltig för regnet och rörande sig med raska och fasta steg tog hon af på en gångstig som gick utmed körvägen. Hållande sig i skuggan af träden följer henne m:rs Sparsit på kort afstånd; ty det var ingen lätt sak att behålla en gestalt i sigte som gick med hastiga steg genom tjocka mörkret. Då hon stannade för att utan buller tillstänga grinden, stannade också m:rs Sparsit. När hon gick vidare, gick äfven mrs Sparsit vidare; Louise följde den väg på hvilken mrs Sparsit kommit, kom fråa lilla gångstigen ut på stora vägen, gick öfver den och nppför trätrappan till jernvägen. Ett vagntäg till Coketown skulle straxt passera förbi, visste m:rs Sparsit, och deraf kunde hon för