Aftonbladet – 2 november 1854, sida 2

är hemma och skall bli förtjust öfver att se mig?, Nej. Dina grymma befallningar skola blindt åtlydas, eburu jag är den olyckligaste mennika i verlden att ha varit känslolös för alla andra qvinnor för att sjunka ned för den sköMastes, den mest förtjusandes, den mest beFallandes fötter. Dyraste Louise, jag kan hvarken sjelf gå eller låta dig gå, så länge du så grymt missbrukar din makt. Mrs Sparsit såg honom bålla henne qvar med sin arm, den han slingrat om hennes lif, och hörde med sina giriga öron att han sade henne hur högt han älskade henne, att hon var det mål, för hvilket han satt allt hvad han hade i lifvet på spel. De syften för hvilka han hittills sträfvat voro utan värde vid sidan af henne; den lycka, han redan hade så godt som i sin hand, kastade han bort såsom ett intet i jemförelse med henne. Dess fullföljande, om den höll honom i hennes närhet, dess försakande, om den ryckte honom bort ifrån henne, flykt om hon delade den, tystnad om hon befallde den, hvarje öde, allt var honom likgiltigt, om hon blott var honom trogen, honom, den man som sett hur förbisedd hon var, som hon redan vid deras första möte ingifvit en beundran och ett deltagande, hvartill han icke trodde sigi stånd, som han skänkte sitt förtroende, och som älskade och tillbad henne. Allt detta och ännu mera uppfångade rars Sparsit under beständig fruktan att bli upptäckt och under dånet af det tilltagande regnet och ett i hast utbrutet åskväder, och derföre med en otydlighet och brist på sammanhang som gjorde, att när hon slutligen trängde sig genom häcken och ledde bort sin häst, visste hon ej med säkerhet, hvar och när de skulle mötas,