Aftonbladet – 2 november 1854, sida 2

och hvad har du gjort med den trädgård, som en gång skulle ha blomstrat i den stora öknen härinne ? Hon slog sig med begge sina händer för sitt bröst. Om den någonsin funnits här, skulle dess aska ensam varit tillräcklig att rädda mig från den tomhet, i hvilken hela min varelse allt djupare och djupare sjunker. Jag hade ej tänkt att säga dig detta; men minnes du, min -far, den gång vi sist talade med hvarandra i detta rum ? Han hade varit så helt och hållet oförberedd på hvad han nu bade hört, att det blott var med möda han kunde svara: Ja, Louise.n Hvad som nu gått öfver mina läppar skulle gått öfver dem redan då, om du. gifvit mig ett ögonblicks bistånd. Jag förebrår dig intet, min far. Hvad du aldrig fostrat hos mig bar du aldrig fostrat hos dig sjelf; men ack, om du blott hade helt och hållet vårdslösat mig, huru mycket bättre och lyckligare skulle jag då ej nu varit? Att efter all sin omsorg nödgas höra detta var så tungt, att han böjde hufvudet mot handen och snyftade högt. Om du, då vi sist voro tillsammans i detta rum, hade vetat, min far, hvad jag fruktade, å samma gång jag sökte kämpa deremot — iksom jag alltifrån min barndom nödgats bekämpa hvarje naturlig böjelse som uppstigit mitt hjerta — hade du vetat, att i mitt bröst slumrade känslor, böjelser, svagheter, som voro i stånd att utbildas till styrka och kraft, trotsande hvarje af menniskor gjord beräkning och lika okända för deras räknekonst som deras skapare är det — skulle du då ha gifvit mig åt den man, som jag nu vet att jag hatar ? Han sade; Nej, nej, mitt stackars barn.,