Aftonbladet – 2 november 1854, sida 2

rutorna störde honom ej synnerligt. Men när åskan dånade mycket starkt, såg han ut öfver Coketown, i det han tänkte på att blixten kunde slå ned i nåson af de höga skorstenarne. Åskan rullade på afstånd och regnet strömmade ned som en syndaflod, då dörren till hans rum öppnades. Han tittade upp och såg med förvåning sin äldsta dotter. Louise I Jag måste tala med dig, min far. Hvad har händt? Så förändradt ditt utseende är! Och i himlens namn, sade mr Gradgrind, som allt mer och mer glömde sin egen grundsats att aldrig undra, har du kommit hit utan skygd för ovädret ?2 Hon såg på sina kläder, som om hon ej märkt det. Ja.n Derpå aftog hon hatten, och låtande den och kappan falla till golfvet, stod hon och betraktade honom, så färglös, så förstörd, så trotsig och så förtviflad, att han blef rädd för henne. Hvad har händt? I himlens namn, Louise, säg mig hvad har händt? Hon sjönk ned på en stol framför honom och lade sin kalla hand på hans arm. Fader, du har uppfostrat mig alltifrån den tid jag ännu låg i vaggan. Ja, Louise. . Jag förbannar den stund, då jag föddes till ett sådant öde., Han betraktade henne, full af tvifvel och fruktan, i det han meningslöst upprepade: Förbanrar den stund? Förbannar den stund ? Hur kunde du gifva mig lifvet, fader, och beröfva mig alla de oskattbara njutningar, som höja det öfver ett tillstånd af medveten död? Hvar äro min själs prydnader, mitt hjertag känslor? Hvad har du gjort deraf,