Aftonbladet – 2 november 1854, sida 2

kerna hade! svämmat öfver och hela gator stodo under vatten. Så snart mrs Sparsit stigit ur, fästade hon sina oroliga ögon på de väntande droskorna, som voro starkt anlitade. Hon stiger upp i en och skall vara borta, tänkte mrs Sparsit, förr än jag kommer efter i en annan. Om jag också skall riskera att bli öfverkörd, måste jag se numret och höra hvart hon befaller kusken att köra. Men mrs Sparsit tog fel i sin beräkning. Louise steg icke upp i någon droska och syntes ej till. De svarta ögonen, som tagit märke på den af vagnarne, hvari hon färdats, riktades ett ögonblick för sent på densamma, Då dörren på flera minuter ej öppnades, gick mrs Sparsit flera gånger förbi den, såg ej till någon, tittade in och fann den tom. Genomvåt, med fötterna plaskande i sina skor för hvarje steg hon tog, med sitt klassiska ansigte uppsväldt af det strömmande regnet, med en hatt som liknade ett öfvermoget fikon, med alla sina kläder förderfvade, med fuktiga aftryck på sin högtförnäma rygg af hvarje knapp, hvarje band, hvarje häkta hon hade på sig, med hela sin yttre menniska öfverdragen af grönska, ungefär lik den som brukar tumla sig på gamla parkhägnader i fuktiga trakter, hade mrs Sparsit ingen annan utväg än att brista i bittra tårar och utropa: Hon bar undkommit migl! TJUGUAÄTTONDE KAPITLET. Efter att ha hållit en mängd små larmande skärmytslingar med hvarandra, hade nationens kämpar åtskiljts för en tid, och mr Gradgrind var nu hemma under ferierna. Han gatt och skref i rummet med det statistiska uret, utom allt tvifvel sysselsatt med att bevisa något, troligen något som gick ut på att den barmhertige Samaritanen varit en klen statsekonom. Regnets smattrande på