Aftonbladet – 2 november 1854, sida 1

gen, hällande sig bland buskarne, och gick omkring den, i det hon genom öppningar i häcken tittade in i nedre våningen. De flesta af dess fönster stodo öppna, som de vanligen gjorde när vädret var mildt, men ännu voro ljusen ej tända, och allt var tyst och stilla. Med ej bättre framgång undersökte bon trädgården. Hon tänkte på skogen och smög sig dit, utan att bry sig om det långa gräset och törnbuskarne, ormarne, sniglarne, grodorna och alla krypdjur som skapelsen har. Med sina svarta ögon och sin höknäsa till avantgarde, trängde mrs Sparsit försigtigt genom den täta smäskogen, så upptagen af sitt föremål, att hon säkert skulle gjort detsamma, om skogen varit en skog af etterormar. Tyst! De mindre foglarne kunde ha fallit ned ur sina nästen, förtrollade af det sätt hvarpå mrs Sparsits ögon nu tindrade i mörkret, då hon stannade och lyssnade. Tätt bredvid hördes dämpade röster, hans och hennes. Aftalet med Tom hade verkligen varit en list för att hålla brodren borta! Der voro de, straxt bredvid henne, vid det kullfallna trädet. Bockande sig djupt ned emellan det dagpiga gräset, närmade sig mrs Sparsit dem ännu mer. Derpå reste hon sig sak.a och ställde sig bakom ett träd, liksom Robinson Crouse sitt bakhåll mot vildarne, så nära dem att hon med ett språng, och det ej något långt språng, kunde vidrört dem begge. Han hade hemligen infunnit sig på stället utan att visa sig i buset. Han hade anländt till häst och nade säkerligen ridit öfver de tillstötande fälen, ty hans häst stod bunden ute på ängen på andra sidan häcken några steg derifrån. Min innerligt älskade, sade han, hvad skulle jag göra? Hur skulle det varit mig