Aftonbladet – 2 november 1854, sida 1

Det är en list för att hålla honom ur vägen, sade mrs Sparsit, i det hon skyndsamt begaf sig bort från det dunkla kontorsfönstret, hvarifrån hon sist följt hans rörelser. Harthouse är hos hans syster. Denna ingifvelse, frukten af ett inspireradt ögonblick, föder en annan, och bort ilar hon det fortaste hon förmår för att sätta den i verket. Den bangård, hvarifrån vagntågen afgingo till landtstället, låg i den motsatta änan af staden. Tiden var kort och vägen lång; men hon var så gesvindt att bemäktiga sig en ledig droska, så gesvindt att kasta sig utur den, taga fram sina pengar, rycka till sig en biljett och rusa in i en af vagnarne, att hon fördes öfver hvalfbågarne, som sträckte sig öfver det öde grufdistriktet, som om hon blifvit gripen af ctt skydrag och slungad deröfver. Under hela vägen såg mrs Sparsit orörlig i luften, ehuru aldrig blifvande efter, lika tydlig för hennes själs svarta ögon, som de elektriska trådar, som linierade aftonhbimlen till ett kolossalt notboksblad, voro det för hennes lekamens svarta ögon, sin trappa med den nedstigande gestalten, som nu var helt nära det sista steget, helt nära randen af afgrunden. En mulen Septemberafton, just vid mörkrets inbrott, såg under sitt hopsjunkande ögonlock mrs Sparsit glida ut ur sin vagn, gå utför trätrappan från den lilla bangården ut på en stenig väg, samt tvärs öfver den in på en grön gångstig, der hon doldes af grenar och löf. Ett par små foglar som sömnigt qvittrade i sina nästen, en läderlapp som då och då tungt flaxade förbi henne och dammet som upprördes af hennes egna steg i den mjuka sanden, som var sem sammet att gå på, voro allt hvad mrs Sparsit hörde eller såg, tills hon helt varsamt stängde en port efter sig. Hon gick fram mot byggnin