Aftonbladet – 2 november 1854, sida 1

tillägga det jag fruktar att jag icke kan .besvära henne med mitt sällskap i den här veckan, då jag ännu är litet nervös och måhända gör bäst att hålla mig i stillhet. ,Var det ingenting annat? anmärkte Tom. Det skulle visst inte göra mycket till saken om jag glömde det, då Lou troiigtvis ej det minsta tänker på er, så länge hon ej ser er. Sedan han betalt sin måltid med denna artiga kompliment, försjönk han i en halsstarrig tystnad, tills det ej fanns något mera qvar af det ostindiska ölet, då han sade: Ja nu, ms Sparsit, måste jag gå. Och dermed gick han. Följande dagen, en lördag, satt mrs Sparsit hela dagen igenom vid sitt fönster för att se folket komma och gå, hålla ögat på brefbärarne, observera trafiken på gatan, hvälfva många planer i sitt sinne, men framför allt hålla skarp utkik på sin trappa. Aftonen kom; hon tog på sig hatt och schal och gick helt obemärkt ut, då hon hade sina skäl att ej bli upptäckt medan hon ströfvade omkring i närheten af b ngården, dit en passagerare skulle inträffa från Yorkshire, och att föredraga att titta in i den bakom pelare och hörn och genom förstun till damsalongen, framför att öppet visa sig inom dess murar. Tom var der och dref omkring tills det väntade bantåget kom; men det medförde ingen mr Hartbouse. Tom väntade tills follshopen hade åtskiljts och trängseln upphört, då han genomsåg en uppslagen lista öfver tågen och rådförde sig med konduktörerna. Då det var gjordt, begaf han sig långsamt bort, stannade, såg uppåt oc nedåt gatan, tog af sig hatten och satte den på sig igen, gäspade och sträckte ut sig, och visade alla de tecken till en dödande ledsnad som kunde väntas af en person, som hade att vänta ännu en timma och fyratio minuter innan det nästa bantåget kom.