ligt sitt sinne. Han skulle i sanning varit en ovanlig man, om han Vinte begagnat sig af ett sådant tillfälle, Eller också kan han ha gjort det helt och hållet på egen hand, om han inte är alltför enfaldig. Det ör lika så troligt ! i — pDet förefaller mig nästan, som det vore i hög grad orätt af mig, svarade Louise, sedan hon sutit en stund i djupa tankar, att så villigt gå in på edra satser och känna mitt sinne så lättadt af edra örd. — aJag säger blott hvad som är rimligt och troligt; ingenting bättre eller sämre; Jag har mer än en gång talt derom med min vän Tom — jag är naturligtvis ännu i besitthing äf hans fulla förtroende — och han är helt och hållet af min mening liksom jag af hans. Vill ni promenera ? gj Ci De försvunno mellan träden, som började bli otydliga 1 skymningen — hon stödjande sig på hans atm och föga anande att bön gick ned, ned, ned utför mrs Sparsits trappa. Natt och dag lät mrs Sparsit denz bli stående. När Louise hade hunnit det nedersta trappsteget och försvunnit i afgrunden, kunde den falla öfver henne om den bebagade, men till dess skulle den stå der inför rors Sparsits ögon. Och der var Louise ständigt uppå den, ständigt glidande ned, ned, nedutför den. Mrs Sparsit såg James Harthousevkomma och gå; hon:hörde talas om honom här och der; hon såg förändringarne i det ansigte hon studerat; äfven hon märkte mer än väl huru och när det mulnade, huru och nör det klarnade; hon böll sina svarta ögon vidöppna, utan någon känsla af roedlidande eler ånger, hel hillet fördjup d i sitt lotresse attse hennne komma allt närmare och närmare foten af denna nya jätietrappa; utan att sträcka ut handeå för att Hejda henne: 7 Med all sin vördnad för mr Bounderby, så