arabanter omkring sig. Så förflöt tiden, tills det hände att mr Bounderby bortkallades från sitt hem af några förrättningar, som för tre eller fyra dagar gjorde bans närvaro nödvändig på ett annat ställe. Det var en fredag, som han i banken under;rättade mrs Sparsit härom, tilläggande: Men ni far ändå ut på landet i morgon. Begif er dityvalldeles som jag vore der. Min frånvaro gör ingenting till saken., Så bör ni ej säga, sir,, sade mrs Sparsit i en -förebrående ton, så bör ni inte säga. Er frånvaro betyder mycket för mig, som ni iväl vet. Nå, så får ni väl försöka att berga er så godt ni kan utan mig,, sade Bounderby, ej alls missnöjd. i Mr Bounderby:, sade mrs Sparsit, or vilja är mig en lag, sir; eljest kunde jag måhända känna mig böjd att sätta mig upp mot edra vänliga befallningar, då jag inte är viss 14 jom det skulle vara miss Gradgrind fullt så behagligt att motiaga mig som det är för er obegränsade gä ästfribet. Men sär ett ord mer derom, sir; jig beger mig på er ivbjudning. u När jag ivbjuder er till mitt hus, madameo, sade Bounderby, skullc jag vil tro att ni ej Ibehöfver någon annan inbjudning. (Tnvia föliar Y