Aftonbladet – 31 oktober 1854, sida 1

MTUUTLIGL A1LVRAGAy VA 00 insändaren stått i uppenbaraste, af sjelfva Svenska Tidningens redaktion erkända mötsats till den andra, likväl vidrört det politiska af frågan, så har den deremot nu till slut inskränkt sig till det eländigaste taskspeleri. Om nårot vidare behöfdes att i grund tillintetgöra den närvarande regeringens anseende, så är i sanning den halfofficiella pressens förgätenhet af allt politiskt decorum dertill mer än tillräckligt. Ju mindre Svenska Tidningen har att anföra i sak, desto oförsyntare slår hon omkring sig med ord. Några få exempel ur hennes artikel för dagen skola vara tillräckliga att visa det. Man har hvarken vågat påståv, heter det, att vi äro tillräckligt rustade för det krig, som med sådan ifver (2) efterlängtas, ej heller kunnat visa, att regeringens afsigt med den föreslagna kreditivförhöjningen varit någon annan än just att, om så erfordras, fullständigare ordna landets försvarsverk.n Hvilket oförsynt hån i dessa få rader! Man har icke vågat påstå att vi äro fullt rustade. Ja väl, hvem kan våga påstå det, när vår regering, för att vi skola biifva det, begär och får den ena millionen efter den andra, utan att ändå någonsin få nog? Rikets Ständer hafva vid endast denna riksdag intill nästa statsreglering för försvarsverket beviljat den lilla obetydliga summan af något mer än 233, millioner, oberäknadt alla boställen, indelta löner och andra kostnader för landet, som äro förenade med knektoch båtsmanshållet. När har man hört att vår regering fått nog anslag för försvarsverket, och när skulle någon våga påstå att vi äro fullt rustade, så att inga pengar mer af henne eftersträfvas? Man har vidare ej kunnat visa, att regeringens afsigt med kreditivfordringen varit någon annan, än att fullständigare ordna landets försvarsverk. Hvem skulle, medförlof, visa hvad regeringen vill ha pengar till, om cj hon sjelf?. Men regeringen har ej visat, att dessa penningar begärdes för försvarsverkets ordnande; hon har tvärtom just visat något annat, nemligen att pengar behöfdes om Kongl. M:t äfven under nästpåföljande år, i likhet med hvad som skett under det nu snart förflutna, ville sammandraga större truppmassor eller visa svenska örlogsflottan i Östersjön. Har regeringen velat visa folk och representation att det begärda anslaget afsåg rustningar, så hade sannolikt förslaget blifvit väckt, ej af chefen för finansdepartementet, utan af cheferna för de departementer åt hvilka landtoch sjöförsvarets ordnande är uppdraget. År detta ändå hennes afsigt, trots allt hvad man kan döma till motsatsen af den kongl. propositionen ; så må hon åtminstone genom sina rådgitvare i sista stund erkänna det på riddarhuset. Till dess sådant sker har hvar och en full rätt att betvifla det. Till hvad grad måste ej den halfofficiella tidningen hafva förgätit ej blott sin egen, utan sjelfva regeringens värdighet, för att kunna framställa en sats som den ofvan citerade. Längre ner i samma uppsats möter oss ett för andra gången upprepadt citat ur vårt eget blad, hvari vi talat om nödvändigheten af förtroende och samverkan mellan bäda statsmakterna under en tid, då regeringen öppet betviflar möjligheten att längre kunna upprätthå!la sin neutralitet, och vår motpart vill deri finna en motsägelse att vi omtala ett sådant tvifvel å regeringens sida och likväl vilja neka henne de medel som fordras för krigets utförande,. Utan att vidare påminna Svenska Tidningen hvad vi senast sade i går, itt det är just till krigets utförande som vi tillstyrkt beviljande af medel, vilja vi endast fråga, om Svenska Tidningen redan glömt vår uttryckliga förklaring för få dagar sedan, att vi icke visste det ringaste om regeringens afsigter, utom hvad vi dertill kunde sluta af spridda yttranden i den halfofficiella pressen, och det var just ur en ti!l Svenska Tidningen insänd artikel, som vi hade slutat oss till, att regeringen hade en sådan öfvertygelse. Sv. Tidn. har arbetat allt hvad bon kunoat på förstörande af pressens kredit, lemnat intet hocus pocus oanvändt för att slå dunster i sina läsares ögon, och genom sina konster och slingringar i sanning förverkat allt förtroende för sina uppgifter. Nåväl: föreställningen derom att regeringen betviflar möjligheten af sin neutralitets bibehållande är hemtad endast ur den halfofficiella pressen. Det är rätt att erkänna ett misstag; vi hadei detta fall hyst förtroende till innehållet af vissa bland dess artiklar, som syntes ha ett sådant ursprung att man måste tro på deras ärlighet. — Bladet sjelft har sedan förnekat dem all officiell egenskap, och tillintetgör derigenom äfven i grund trovärdigheten af ett sådant antagande som det förenämnda. fall regeringen verkligen tror på möjligheten af ett nära förestående krig, skall hon utan tvifvel veta att genom sina ministrar, i morzondagens riddarbusplenum, gifva representationen del af sin öfvertygelse, hvars tillvaro i annat fall tills vidare torde kunna betviflas. Vi behöfva ej påminnas om att vi erinrat om nödvändigheten af samdrägt och förtroende mellan regeringen och representationen, men väl vilja vi påminna någon annan om ett gammalt, men riktigt ordspråk, som säger att det ej är ens fel när två träta, liksom det ej är ens förtjenst att två äro eniga. Den halfofficiella tidningen låtsar sig tro, att det endast ankommer på representationen att genom undergifvenhet och medgörlighet i penningebevillningar göra förtroendet fullständigt. Behöfver då ej den närvarande regeringen å sin sida göra något annat till stärkande af förtroendet än stolt och ordkargt utkastande af ideliga penningefordringar? Det gafs ett annat medel att försäkra sig om nationens förtroende och försäkra nationens om regeringens eget, och vi hafva alltför många gånger utsagt det för att det här skulle behöfvaupprepas. Men man synes hafva föredragit att fordra underdånighet framför att gifva och erhålla förtroende. Det troddes någon tid innan den sista kongliga propositionen sig dagen, att regeringen hade för afsigt att begära en betydligare tillökning på det större kreditivet. Vi kunna naturligrvis ej bedöma i hvad grad Åanna förmAdan hada mågnn ommnd för Ae