tillfredsställda när de inom sig kunna hysa den öfvertygelsen, att konungens politik öfverensstämmer c.? Är det ej snarare motsatsen; och finnes icke här samma skilnad emellan den ena och andra utgångspunkten, som emellan ett huru och emedan? och då redaktionen längre ned sagt, ati representanterna icke böra tro annat än hvad de se, d. v. s. icke döma annat än efter de gerningar, de aktstycken och förklaringar, som offentligen framläggas, sammanfaller icke detta precist med hvad i artikeln yrkats? Artikelförf. är då ur stånd att fatta, och aödgas anhålla att Red. täcktes från artikelns eget innehåll, icke från suppositioner derur, bemta skälen för sin slutsats, att Förf. uti sin framställning skulle afvikit från den konstitotionella grunden, och tillåter sig, i sammanhang dermed, några ytterligare frågor, hvilkas besvarande sannolikt ej bör kunna annat än bidraga till redande af begreppet om ställningen i konstiutionelt afseende. Redaktionen lägger med största skäl vigt på rådgifvarnes beskaffenhet, och artikelförf. underskrifver i det afseendet mer än gerna hvad som förekommer i slutet af reservationen. Men i tillämpningen af detta räsonnemang till den förevarande frågan tycker sig artikelförf. finna någon oklarhet, som det bör vara intressant att få upplyst. Då nemligen redaktionen förklarat sitt missnöje med det stycket i artikeln, hvarest omtalas såsom ett faktum, att nationen ser med spänd väntan till konungen mera än till rådgifvarne, så tyckes deraf följa, hvad reservationen äfven mer eller mindre antyder, att redaktionen vill att man skall fråga hufvudsakligen efter rådgifvarnes, såsom de konstitutionelt ansvarige, och icke efter konungens mening. Må vara. Redaktionen har vidare vid många tillfällen framhållit, att rådgifvarne sakna nationens förtroende och att de borde aflägsnas, sedan två stånd gifvit dem ett misstroendevotum. Godt. Men om de icke aflägsna sig på grund af ett sådant votum, hvad är då att göra? Representationen och pressen borde då åtminstone visa, på det enda sätt som kan ske, att det är allvar med detta misstroende, eller hvarföre skulle de annars hafva skäl att aflägsna sig? —d. v. s. representationen borde vägra, och pressen afstyrka beviljandet af alla förtroende-anslag. Hafva borgareoch bondestånden gjort detta? Har Aftonbladet sjelf gjort det? Har Aftonbladet velat göra rådgifvarnes aflägsnande till ett vilkor för beviljande af de stora jernvägsanslagen, med hvilka följer den förutsättningen att jernvägarne skola byggas af staten och genom den d. v. s. regeringens omedelbara försorg samt af densamma förvaltas? Har Aftonbladet ens framställt rådgifvarnes aflägsnande såsom ett conditio sine qva non för beviljande af det nu ifrågavarande anslaget, eller haft någonting annat emot det samma än att det borde placeras på det stora kreditivet? Artikelförf. bekänner således att han äfven härutinnan icke är i stånd att se, i hvad måtto redaktionen skulle i detta hänseende befinna sig på en mera konstitutionel basis, än framställningens i artikeln. Men om man sålunda håller sig vid hvad som är, icke hvad som borde vara; om det vid närmare undersökning förhåller sig så, att de medel, som äro oundgängliga för att få rådgifvare, till hvilka man säger sig icke hafva förtroende, aflägsnade, antingen icke kunna användas i följd af den parlamentariska inrättningens kraftlöshet, (helt olika här, emot i Norge), eller ock att man icke ens sjelf velat använda dem på anslagsvägen, för att ej genom uppskof ännu mer skada sjefva saken; om af sådan anledning rådgifvarne sitta qvar utan att bry sig om det förstnämnda misstroendevotum, då frågas om icke den konstitutionella ansvarigheten reducerar sig till ett bländverk, en blott fras: om icke de, som hysa misstroende till riktningen af rådgifvarnes politik, måste under ett sådant förhållande önska att inflytelsen på konungen af dessa rådgifvares politiska riktning må vara så ringa som möjligt, och om annan utväg finnes, än att i detta hänseende vädja till konungen sjelf, samt, så länge samma förhållande fortfar, betrakta honom såsom hufvudsakligen ansvarig, icke juridiskt, men moraliskt, icke inför riksrätt, men inför nationen, för de beslut som fattas, och tillkännagifva hvad allmänna tänkesättet väntar i en fråga, der dynastiens väl och nationens äro ostrigt förknippade. Artikelförf. hoppas att intet af det ofvanstående skall finnas ligga utom ämnet eller vara öfverflödigt för att undanrödja de slutsatser i den förutnämnda reservationen, hvilka blifvit grundade på antaganden som ej finnas i artikeln. a Vecko-nppgifter rörande Riksbanken, afgifna den 19 Okt. Bankodiskonten. Allmänna fonden. Den 12 Okt. till d. 19 Okt. Utestäende den 12 Okt. . . . 4,406,658: 43. — Influtne kapital-afbetalningar —. 71,169: 32. —