om det tillhör konungens samtlige rådgifvare att fullgöra sitt kall, vare sig att frågan gäller det ena eller andra af de kreditiver, före hvars begagnande förhållandena till de utrikes makterna icke få förblifva nägon hemlighet för nägon ledamot af konungens statsräd. Det är jemväl dä, som ett misstag lättelisen kan bringa landet derhän, att ett förbund med Ryssland blir den oundvikliga följden; och det är en sädan upplösning af den förklarade neutraliteten, som icke ligger utom möjlighetens gräns. Man behöfver icke derföre förutsätta hos konungens rådgifvare nägra sympatier för Ryssland eller för less styrelse; man bör tvertom hoppas, att 1812 års por livik, som afgjordt skiljde Finland från Sverge, numera af alia vära statsmän ogillas, säsom oek denna Sverges förlust af Europas statsmän mu beklagas, men man får dock ej heller förbise, att dessa rädgifvare beredt väg för de grundsatser, som, under Rysslands supremati, under de sedaare åren herrskat inom Europas flesta länder, och. att all anledning saknas, att de klokare skola behaädla den utrikes politiken, än styrelsen inom landet, och att de mera, i fråga om den, skola förstå landets behof och efterkomma dess inskningar, ån de förmått i sina tillgöranden för landets ekonomiska utveckling och beträffande de lagsiiftoidgsfrägor, som tillhört deras behandling. Enär vi således sakna all visshet, huru regeringen san komma att handla för det fall, att fråga blifver om neutralitetens brytande, och då regeringen, som icke lemnat nägon upplysning om d2 nuvarande förbållandena till utrikes makter, och om sina egna afsigter, måste bära det ökade misstroende, som a? ett sådant förhemligande är en ovilkorlig följd, kunna vi, såsom folkets representanter, icke underlåta att, så vidt med vår pligt och vår rätt i öfrigt kan vara förenligt, sätta regeringen i den nödvändighet, att, då ett afgörande steg måste ega rum, äter sammankalla Rikets Ständer, på det att en sannt nationel politik måste framträda såsom en verkan af det återställda förtroeodet mellan regeringen och folket, hvilka begge icke fortfarande eller för en längre tid kunna misskänna nödvändigheten att sluta sig tillsammans på det enda sätt, sådant låter sig göra. Dä ett kreditiv äfven till det belopp, regeringen iskat, icke i och för sig sjelft kan upprätthälla peatraliteten, utan endast lemna medel för tillgöranden, avilka, derest de verkligen äro lämpliga och för ändamälet nödvändiga, måste fortsättas och hafva till följd Ständernas sammankallande, inom någon längre eller kortare tid, efter det medlen börjat att användas, så saknas all anledning att genom ett stort anslag uppskjuta denna i sådant fall ovilkorligen erforderliga åtgärd till en tidpunkt, då mähända steget är taget oäterkalleligt och landet får uppbära hvad dess auvarande representanter kunnat och bordt förekomma. Gestalta sig deremot förhållandena så, att krig visar sig vara en oundviklig nödvändighet, så Isrer ock det större kredlitivet komma att lemna erforderliga medel, jemte det Ständerna dä genast måste sammankomma. Till frågan hörer ock, att den kongl. propositionen, på sätt statsrådsprotokollet upplyser, icke afser medel för krigsmaterielen, utan att förslaget om den äskade förhöjningen utgått från chefen för finansdepartementet, som anmält, att medel saknades för trupprörelser och för flottans utrustning, samt att cheferna för försvarsverkets departementer icke tillkännagifvit något behof af materiel, som i allt fall icke kan eller vör bestridas af kreditivmedel, utan, efter vårt statsskick, skall särskildt pröfvås och genom bestämda anslag fyllas. Såsom en ytterligare anledning för mig att icke erkänna lämpligheten af kreditivets bestämmande till det af regeringen äskade belopp, anser jag den omständighet, att konungens rädgifvare icke visats hafva i någon form fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att Norges staiskassa jemväl borde tillhandabålla medel för de eventuela behofven. Norses förutseende statsmän hatva ej eller, så vidt kändt år, inför storthinget ådagalagt nödvändigheten af ett anslag, svarande mot vära kreditiv. Orsaken härtill sorde åtmisstone till en del ligga deri, att Norges representation icke kunde antagas sinnad att på förband afsäga sig och sina kommittenter rättigbeten att aöras och rådfrägas, om de politiska förvecklingarne skulle hota att i sin hvirfvel indraga de Skandinaviska brödrafolken. Slutligen anser jag, att denna fräga icke kan undgå att fästa blicken på de diplomatiska handlingar, som I sednare dagarne blifvit offentliggjorde och hvilka väl ä eva sidan visa ett allvarsamt bemödande af vestmakterna och. det med dem förbundna Ö terrike att stäcka Rysslands öfvermakt, men ock ä :en andra ådagalägga ett sträfvande af Preussen at tillväsabringa en förening med de tyska småstateroa, och, som det vill synas; med hofven här och i Köpenhamn, för att under formen af väpaad neutralitet intaga mot vestmakterna och Österrike ea imponerande si: Ining, som skulle på en gång inskränka des se io r på sationernas deltagande i striden och derjo: sveda Ryssland så lindriga fredsvilkor, som möj En så dan följd af Sverges neutralitet, som den sistoäinnda, sorde göra denna ställning mera opolitisk, än hvarje annan, och hvarje penningeuppoffring för ett sådant åadamäl än mera betäoklig. Hufvudsakligen af dessa skäl reserverar jag mig mot statsutskottets utlåtande, hvarigenom Rikets Stänters bifall till den kongl. propositionen blifvit förorladt.