Aftonbladet – 25 oktober 1854, sida 3

jag er och all möjlig lycka. Slutligen önskade hon honom mycket patetiskt god natt, och mr Bounderby gick till hvila med en oredig föreställning att han i något hänseende lidit grymt orätt, ehuru han, om det också gällt bans lif, ej kunnat säga hvari. Långt sedan hon klädt af sig låg Louise vaken och väntade att hennes bror skulle komma hem. Det visste hon kunde knappast ske förr än en timma efter midnatt, men i den djupa landtliga tystnaden, som ingenting mindre än lugnade hennes tankar, sick tiden så långsamt. Slutligen, då stillheten och mörkret timma på timma blifvit allt djupare, hörde hon det ringas på portklockan. Hon blef till mods som skulle det varit henie en lisa om den fortfarit att ringa till daggryningen, men den upphörde och kretsarne af dess sista ljud vidgade sig allt mer och mer, och allt blef åter dödt som förut. Hon väntade ännu en qvart som hon tyckte. Derpå steg hon upp, kastade omkring sig en kappa och gick i mörkret ut ur sitt rum upp till brodrens. Som dörren var stängd öppnade hon den sakta och tilltalade honom, i det hon med Jjudlösa steg närmade sig hans säng. Hon knäböjde vid sidan deraf, lade sin arm om hans hals och drog hans ansigte till sitt. Hon märkte att han blott låtsade som han sof, men tilltalade bonom ej. Strax derpå for han upp, som om han först nu vaknade, och frågade hvem det var och hvad som var på färde. Tom, har du något at säga mig? Har du någonsin i ditt if älskat mig, och döljer du något för audra, så gi, det åt mig ! Jag vet inte hvad du menar, Lou du måste ha drömt någonting., (Forts. följer.)