Aftonbladet – 23 oktober 1854, sida 2

att jag någonsin berömt henne för det hon var egoistisk. Jag berömde henne möjligtvis för motsatsen och skulle göra det än en gång, om jag hade skäl dertill. Det är dock bäst att ej vidare tala om den saken; ni kan deri ej finna något särdeles intresse, och jag är uppledsen dervid., De gingo fram till gården, der Louise lemnade sin ledsagares arm och gick in. Han stod och såg efter henne som hon steg uppför trapporna och försvann genom dörren, lade derpå sin hand på brodrens skuldra och inbjöd honom med en förtrolig nick till en promenad i trädgården: Tom, min gosse, låt oss ha ett ord med hvarandra., De hade stannat bland en oordnad massa af rosenbuskar — det utgjorde en del af mr Bounderbys ödmjukhet att vårdslösa Nickits rosor — och Tom hade satt sig på en af terrassens balustrader, sysselsatt med att afslita knoppar och plocka sönder dem, medan hans mäktiga demon stod lutad öfver honom med ena foten på balustraden och kroppen lätt hvilande på armen som stödde sig mot detta knä. De kunde ses från hennes fönster. Kanske såg hon dem. Tom, hvad står på? O! mr Harthouse, sade Tom med klagande stämma, jag är den olyckligaste menniska och uppledsen vid hela verlden.n Min hedersvän, samma är förhållandet med MIT. pErl svarade Tom. Ni som är sjelfva oberoendet. Mr Harihouse, jag är i en förirbg belägerhet. N: kan ej göra eren förestälining om i hvilken belägenhet jag bragt mg sjelf, och ur hvilken belägenhet min syster kunnat rädda mig, om hon bara velat. Han började nu tugga rosenknopparne och slita dem från sina tänder med en hand som