Aftonbladet – 20 oktober 1854, sida 1

den, kan man under närvarande förhållanden visserligen icke med ens vänta att se lyftad; så länge hemlighetskrämeriet tycks utgöra ett af de mest framstående dragen i dess politik, men man kan åtminstone genom sammanläggande af särskilda faktiska omständigheter, Jemte ett och annat yttrande i den press som uppträder till försvar för regeringens åtgärder, på induktionens väg söka att derom komma till någon, om än ofullständig föreställning. Det är af sådan anledning som vi i dag återkomma till en insänd artikel i Svenska Tidningens gårdagsnummer, hvarom vi redan i går afton i förbigående yttrade några ord. Efter att hafva sökt motiverna till vår opposition mot den af Kongl. Maj:t proponerade förhöjningen af det s, k. mindre kredilivet öfver allt utom der de finnas, förebrår oss ofvannämnde artikelförfattare, att vi kunnat sätta i fråga, ihvad grad hemliga utskottet fått förtroende af regeringens politiska planer, och tillägger dervid följande ord: Men är icke ett sådant förtroende redan gifvet bäde dem (hemliga utskottets ledamöter) ochständerna och hela svenska folket genom den af dem alla gillade neutralitetsförklaringen? Och hvilken annan politisk plan kan regeringen då nu hafva att anförtro dem, än den hon såsom följ: af denna förklaring från början haft och bort hafva, nemligen den, att så långt möjligt är försvara denna neutralitet? Ty försvaras måste den väl, om den anfalles, så vida den icke skall af hela Europa och de krigförande sjelfve anses för ett politiskt gyckleri; och tvingas Sverge då att öfvergifva densamma samt sluta sig till vestmakterna, så mäste det väl böra vara i tillfälle att uppträda på krigsskådeplatsen med den kraft, som dess egen både ära, säkerhet och fördelar fordra. Och i hvilketdera fallet som helst mäste det ju vara beredt på att möta händelserna, det vill säga att vara rustadt, och dertill fordras medel, — och medlet är penningar, och sättet att erhålla sådana är att vända sig till dem, som hafva i sin makt att bevilja dem, — Rikets ständer. Vi hafva här till en början erhållit en ganska värderik upplysning om hvad: på somliga håll menas med förtroende,. Om regeringen, i ändamål att erhålla anslag, låter ett af statsråden till riksstånden öfverlemna en handling, hvars innehåll förut redan är bekant både i detta och andra länder, så kallas sådant af styrelsens sakförare. ett. förtroende för representation och folk, hvarutöfver ingendera har något att begära. Är detta hån eller enfaid? Vi vilja, för att uttyda allt till det bästa, antaga det sednare. Vi få vidare veta att regeringen ej kan ha någon annan politik än den att. försvaran . denna neutralitet så långt det låter sig, göra. Ett sådant försvar måste: väl ske med väpnad hand och ej med diplomatiska noter. Men med detsamma en neutralitet med. väpnad hand försvaras, är den också slut, är den icke längre någon neutralitet, utan öppet krig. THvem är fienden? Den naturligtvis som velat Ttvinga oss att frånträda neutraliteten. Sävidt man af den mer än lofligt dunkla Tordställningen i ofvan anförda tirad skall sluta, d måste det väl vara meningen att det är Ryssland som skulle vilja tvinga oss att öfvergifva vår neutralitet och sluta oss till vestmakterna, och icke dessa sednare; ty i det fallet vore det visserligen vett politiskt gyckleri att först försvara vår neutralitet mot dessa makter och sedan, när vi ej längre kunna försvara oss mot dem, göra med dem gemensam sak. Vi antaga derföre att det är Ryssland, såsom den förmodade neutralitetsstöraren, som våra krigsrustningar böra anses gälla. Författaren i Svenska Tidningen söker också göra troligt, att Ryssland skulle kunna ha ;ust att göra oss en påhelsning i vinter, för att tvinga oss till en förening med vestmakterna, af hvilka det kan vänta vida allvarsammare fiendtligheter till våren än de som egt rum under den förflutna sommaren. Det vore visserligen en utomordentlig klokhet å Rysslands sida att sålunda skaffa sig en fiende mera än det kunde behöfva. Författaren anför Österrikes exempel, mot hvilket, ehuru hittills en: neutral makt, ryska czaren skall vara. särdeles uppbragt, såsom: han också visat genom förbudet mot spanmålsutförsel till Österrikiska området, genom stora truppkoncentrationer på österrikiska gränsen, genom förklarandet af krigstillstånd i sina närmast dert:l1 gränsande guvernementer, o. 8. v. Har man då alldeles förgätit, att Österrikes regering genom Rysslands biträde vid kufvandet af den ungerska frihetskampen iklädt sig en tacksamhetsskuld till ryska hofvet, hvartill förhkållandet mellan Sverges och Rysslandsregeringar icke, åtminstone så vidt oss är bekant, företer något motstycke? Har man förglömt Österrikes verksamma deltagande i Wienerkonferenserna, för att åtminstone utöfva: ett moraliskt tvång på czaren, som i hvarje ögonblick hotar att blifva äfven ett materielt? Har Sverges regering koncentrerat några trupper på gränsen till Finland eller aflåtit några noter med fordringar till: Petersburgerkabinettet? I intet afseende är således jemförelsen med Österrike på sitt ställe. Vi skulle också göra vår vederpart en orättvisa, om vi icke ville tillägga honom någon bestämd afsigt att göra en brytning från Rysslands sida ens rätt trolig. Han lägger sina jord i de mest diplomatiska krumbugter.. Han menar blott att det icke behöfver vara endast mot de tvenne af de krigförande, men äfven. och isynnerhet mot den tredje, som-det kan komma i fråga att med vapen upprätthålla vår beväpnade neutralitet, och för att. vara rätt bestämd och klar i ord: och: tankar tillägger han på ett annat ställe, att man behöfver ej vara särdeles misstänksam för att kunna åtminstone förmoda, att det möjligtvis, om icke mera, till. det minsta lika mycket kan blifva mot Ryssland, som mot vestmakterna, engång vi bringas i nödvändighet att försvara vår neutralitet. Vi hafva citerat. med diplomatisk noggranhet. Sådan är den förklaring som det halfofficiella bladet har att gifva oss öfver regeringens politiska afsigter och åsigter. Är den ej tyglig. och klar, och hvad mera kan folk och representation begära? Liksom städse förut när det varit fråga om penningebevillningar, skulle äfven nu Rysslands hotande fientlighet fram och figurera. Hvem mins ej de hotande noterna, vägrandet att erkänna vår neutralitet, de ofantliga ryska truppmarscherna — i den officiella pressens spalter?