Aftonbladet – 17 oktober 1854, sida 3

lyssnade till tornurets slag, stannade och såg hur barnen lekte på gatan. . Ett eller annat mål för en gående eller kommande är så naturligt, att en person, som endast går fram och tillbaka, utan något bestämdt mål, alitid väcker uppseende och känner med sig att han gör det. När första timman var förbi, började Stefan äfven få en otreflig förnimmelse af att han för tillfället spelade en bögst misstänkt roll. Derpå kom lykttändaren och två långa ljusrader utefter gatans långa perspektiv, tills de blandades samman och förlorade sig på afstånd. Mrs Sparsit tillslöt fönstret i första våningen, fällde ned en rullgardin och gick upp till sig. Straxt derpå gick ett ljus efter henne uppför trapporna, passerande på sin väg uppåt först det halfmånformiga fönstret ofvanför porten och sedan de begge fönstren i trappan. Efter en liten stunds förlopp undanveks ena hörnet af gardinen två trappor upp, alldeles som om mrs Sparsits öga var der; likaledes det andra hörnet, som om portvaktens öga var på den sidan. Och ännu hade Stefan ej hört af något bud. Mycket lättad, när de två timmarne omsider voro förbi, gick han hemåt med raska steg, som en vederqvickelse etter så mycket gående af och an. Han hade endast att taga afsked af sin värdinna och lägga sig ned på sin provisionella bädd på golfvet; ty hans kläder voro redan hoplagda i ett knyte och allt i ordning för hans affärd. Han tönkte lemna staden tidigt på morgonen, innan arbetarne ännu började visa sig på gatorna. Det hade nyss börjat dagas då han, med en afskedsblick rundtomkring sitt rum och i vemodig undran: om han någonsin mer skulle återse det, gick ut ur huset. Staden var så fullkomligt öde som om invånarne heldre hade öfvergifvit den än att lefva tillsammans med