Aftonbladet – 17 oktober 1854, sida 3

Bonom. Allting hade vid denna timma ett askgrått utseende. Till och med den upps gående solen kastade blott ett blekt skimmer öfver fästet, som i denna belysning liknade ett ödsligt haf. Förbi huset der Rachael bodde, ehuru det ej låg i hans väg, förbi de röda husräckorna, förbi de stora, tysta fabrikerna, ännu ej i darrning, förbi jernvägen der varningslyktorna bleknade för det växande dagsljuset, förbi den skräpiga trakten vid jernvägen med sina halffärdiga och halfrifna byggnader, förbi här och der kringströdda villor af röd tegelsten, der murgröna var öfvertäckt med ett tjockt lager af dam, kom Stefan till spetsen af kullen och såg sig tillbaka. Dagen sken då strålande öfver staden, och klockorna ringde till morgonarbetet. Eld var Ännu ej uppgjord i husen, och de höga skorstenarne hade ännu himlen för sig sjelfva. Utblossande sina giftiga ringlar, skulle de snart lyckas skyla den undan; men för en halftimma vöro några af de många fönstren förgyllda, som eljest visade Coketownsfolket en sol beständigt i förmörkelse genom ett medium af sotade glas. Så sällsamt att komma från skorstenarne ill foglarna! Så sällsamt att ha damm. på sina fötter i stället för kolgrus! Så sällsamt utt ha hunnit hans år och ändå som en ynging begynna lifvet denna sommarmorgon ! Ved dessa tankar i sitt hufvud och sitt bylte inder armen vandrade Stefan stora landsvä;en framåt. Och träden böjde sig öfver hoiom, hviskande att han lemnade ett troget ch älskande hjerta bakom sig. TJUGOTREDJE KAPITLET. Att mr James Harthouse slog sig på det arti han valt sig började snart bära frukt. fed tillhjelp af litet mera kringåkande ika